berlin
Min första Berlin-experince var inte dålig. Jag minns ett halvtrasigt hus med coola människor och billig öl, samt ett klezmerband på gatan. Min andra Berlin-experience, ungefär en månad senare, innebar att jag såg Berlin spöa nåt sydamerikanskt lag i kvartsfinalen i senaste fotbolls-vm och sen såg staden fyllas av otroligt glada och fulla tyskar (och jag minns en konversation med en snubbe om det märkliga i tyskar som visar nationalistiska känslor, eftersom det påminner om nazismen).
Under båda dessa Berlinbesök, som i och för sig var jävligt korta (drygt två dagar tillsammans) hade jag väldigt svårt att fatta hypen. Varför gillar alla hippa människor Berlin så mycket?
Nu var det dags för min tredje Berlin-experince, och jag tror att jag börjar fatta hypen. Jag tycker fortfarande att det är en jättekonstig stad, som inte alls känns som en stad egentligen, utan snarare som en massa olika urbana områden ihopknödda, som nån har försökt förbinda med kollektivtrafik. Ena stunden är det tråkiga storkedjeshoppingcenter och breda bilgator och tråk, sen blir det helt sjuka skyskrapor med oväntade och långt ifrån symmetriska former, för att sen helt plötsligt vara ett litet paradis i gulliga små mode-kreatörs-butiker i fallfärdiga öststatshus.
Det sistnämnda gillar jag förstås mest. Det är väl egentligen allt jag nånsin velat ha : snygga butiker, enbart hippa, unga människor (folk över 30 tycks vara en utrotningshotad art), mysiga kaféer, grafitti och affischer på rivningsklara hus (som jag verkligen inte vill ska rivas (jag kanske borde skriva nåt om gentrifiering (tror att det heter så) här, fenomenet som innebär att när nåt är snyggt, schysst och trendigt och skapat av&för fattiga så kommer (som vore det en naturlag) en massa rikisar och gör det borgerligt, men jag vet egentligen inte mer än så om det, så jag bangar) och allt som man kan köpa är hyfsat billigt (eller åtminstone i en sådan prisklass att jag känner mig välkommen).
En sak som är lite ledsam är att det förmodligen bara är nu, i en liten kort tidsperiod, som fem second hand-affärer kan ligga på samma gata och en portion gulaschsoppa kan kosta 2,90 euro. Detta har nog med det där begreppet Gentrifiering (såvida det nu heter så) att göra. Och jag får väl helt enkelt vara tacksam att jag lyckats catcha det i processen. Om några år kommer det förmodligen att se ut som vilken storstad som helst i europa (med det undantaget att den har varit delad av en mur, det kommer alltid att vara lite speciellt).
Men jag har fortfarande inte sett annat än skymtar av solsken i Berlin. Varför är det så grått hela tiden? Har det nåt med kommunism att göra? Hoppas inte.
Under båda dessa Berlinbesök, som i och för sig var jävligt korta (drygt två dagar tillsammans) hade jag väldigt svårt att fatta hypen. Varför gillar alla hippa människor Berlin så mycket?
Nu var det dags för min tredje Berlin-experince, och jag tror att jag börjar fatta hypen. Jag tycker fortfarande att det är en jättekonstig stad, som inte alls känns som en stad egentligen, utan snarare som en massa olika urbana områden ihopknödda, som nån har försökt förbinda med kollektivtrafik. Ena stunden är det tråkiga storkedjeshoppingcenter och breda bilgator och tråk, sen blir det helt sjuka skyskrapor med oväntade och långt ifrån symmetriska former, för att sen helt plötsligt vara ett litet paradis i gulliga små mode-kreatörs-butiker i fallfärdiga öststatshus.
Det sistnämnda gillar jag förstås mest. Det är väl egentligen allt jag nånsin velat ha : snygga butiker, enbart hippa, unga människor (folk över 30 tycks vara en utrotningshotad art), mysiga kaféer, grafitti och affischer på rivningsklara hus (som jag verkligen inte vill ska rivas (jag kanske borde skriva nåt om gentrifiering (tror att det heter så) här, fenomenet som innebär att när nåt är snyggt, schysst och trendigt och skapat av&för fattiga så kommer (som vore det en naturlag) en massa rikisar och gör det borgerligt, men jag vet egentligen inte mer än så om det, så jag bangar) och allt som man kan köpa är hyfsat billigt (eller åtminstone i en sådan prisklass att jag känner mig välkommen).
En sak som är lite ledsam är att det förmodligen bara är nu, i en liten kort tidsperiod, som fem second hand-affärer kan ligga på samma gata och en portion gulaschsoppa kan kosta 2,90 euro. Detta har nog med det där begreppet Gentrifiering (såvida det nu heter så) att göra. Och jag får väl helt enkelt vara tacksam att jag lyckats catcha det i processen. Om några år kommer det förmodligen att se ut som vilken storstad som helst i europa (med det undantaget att den har varit delad av en mur, det kommer alltid att vara lite speciellt).
Men jag har fortfarande inte sett annat än skymtar av solsken i Berlin. Varför är det så grått hela tiden? Har det nåt med kommunism att göra? Hoppas inte.