Ny væn

Jag sitter på ett Hostel i Køpenhamn. Jag har en ny væn från ett stælle utanfør london, som heter woking. Vænnen heter Russel. Vi har kækat buffet och druckit tuborg. Alltså: vænner.

Imorrn kommer Lydia och det blir gøtt. VI ska uppleva køpenhamn tillsammans i två dagar. Jag skulle alltid vilja ha danska ø och æ på mitt tangentbord. Det ær snyggt. Fast lite tøntigt också, att vilja skriva konstigt bara av estetiska skæl.

Har du sett Malmö så har du sett världen

Stadsbiblioteket i Malmö låter mig låna deras internet. Det är snällt. Jag har ju inte betalat en krona i skatt här nere för att de ska kunna ha ett stadsbibliotek. Jag har knappt betalat en krona till nån i Malmö förutom några enstaka pubar som förmodligen säljer ölen svart, så jag är förmodligen deras minst lönsamma turist. Faktum är att jag inte ens betalade för resan ner eftersom jag cyklade.

Jag funderade på om jag skulle låtsas att jag faktiskt cyklade hela vägen till Malmö, men så påminner jag mig om att Ärlighet varar längst så jag medger här och nu, inför vem än i världen som vill läsa, att jag inte cyklade hela vägen. Jag fuskade. Jag tog tåget. Dels mellan Landskrona och Lund. Dels mellan Halmstad och Båstad. Plus att pappa kom och hämtade mig och Joel utanför Tångaberg och körde oss den sista biten in i Varberg på vår cykelturs första dag. Men i övrigt cyklade jag hela vägen.

Jag kanske inte har berättat något om denna cykeltur. Det är nog mitt livs minst genomtänkta resa.

Nu vill en tant ha datorn. ciao

öl

Som varje riktig man som blivit lämnad av sin kvinna har jag börjat dricka sprit. Nu ska Lydia i och för sig bara vara borta två veckor, men jag är ju likförbannat ensam. Eller... jag har ju vänner och så, men kommer hem till en tom lägenhet. Och då kan jag ju lika gärna vara full, eller hur?

Igår drack jag öl med Mats och Bohlin och ikväll med Felix och Bodil och ett gäng hårda grabbar. Ikväll avslutade vi nere vid operan i ett tält med The Last Poets. De är ju visserligen legender. OCh rätt sköna gubbar. Men musiken de framförde lät inte särskilt bra. Så jag cyklade hem. Och så när jag var mitt på bron började de skjuta fyrverkerier nere på bananpiren. Det var fint. Framför allt för att bilar och bussar och spårvagnar fortsatte passera med jämna mellanrum och jag kände att jag var den enda som stod stilla och tittade. Jag hade vad man brukar kalla "a moment".

Provokationer (Part II)

En annan sak som provocerar mig är Eco Drive Arena. Inte bara för att kommunen har låtit en enormt stor plats mitt i centralaste Göteborg, som skulle kunna vara otroligt användbar (tänk att få bo på Bananpiren, det vore hur coolt som helst) tas över av bilsportfantaster. Jag gissar att bilsportfantasterna är en ganska bilburen grupp som förmodligen tar sina egna bilar när de vill kolla på bilsport, så det supercentrala läget känns knappast befogat. Dessutom tävlar de ju så sällan att Eco Drive Arena står oanvänd nästan hela tiden. Men nåväl. Det som provocerar mig absolut mest är namnet. Eco Driva Arena.

Göteborg har ju försökt bygga upp en bild av att vara en "miljöstad". Typ låtit Al Gore tala i Scandinavium och... ja, låtit Al Gore tala i Scandinavium helt enkelt. Och så tänker man att en bilsportarena kanske går lite stick i stäv med vår miljöimage. Så då döper de arenan till Eco Driva Arena.

Men handlar inte Eco Driving om att köra bränslesnålt, dvs sansade accelerationer, få inbromsningar, ett lugnt eftertänksamt körsätt helt enkelt. Är det så det går till i bilsport-världen? Jag gissar att den rallyförare som kör bränslesnålt är en loser.


Lydia är på Berlin Night Express nu. Jag är avundsjuk. För att hantera ensamheten har jag tänkt plåga mig själv med en cykeltur till Malmö.