Ombytta roller

Jag försökte precis sova lite middag. Det är förmodligen första gången på flera år. Jag har ganska mycket tid helt plötsligt och jag kan inte riktigt hantera det. Vad som ytterligare spär på den här känslan hos mig är att Lydia, som brukat ha ganska mycket tid och varit hemma en hel del, helt plötsligt är igång upp 24/7 (varför skriver man så förresten, mer logiskt om det skrevs 24 * 7 (24 timmar genom sju blir ju liksom 3,42857143 timmar och det är ju inte så mycket)). Så för andra gången på kort tid är jag nu hemma själv en hel eftermiddag. Vad gör man då? Jag försökte som sagt sova, men det gick inte.

Har ni förresten märkt att det pågår en finanskris i världen? Jag trodde att det handlade om att banker var ovilliga att ge krediter till företag och privatpersoner och att investeringar och konsumtion därför har minskat kraftigt. Därför är jag lite förvånad att jag idag för andra gången på kort tid fick ett brev där jag uppmanades att låna upp till 200 000 kronor till ganska hög ränta. Varför det? Kan de inte låna ut till nån som kan göra nåt vettigt med pengarna istället? Jag blir faktiskt lite provocerad. Jag antar att de inte skulle skicka ut såna brev om de inte visste att ganska många tänker "ok, kör i vind, det vore kul att få 200 000 kronor på ett bräde". Men det är ju helt idiotiskt! Om folk har nåt vettigt som de behöver finansiera så kan de väl gå till en vettig bank och få låna till en vettig ränta istället.

Man kan ju göra mycket roligt med 200 000 förstås.

Men vad fan ska jag blogga om då?!?

sport?

Sen jag började bygga upp min identitet nån gång i fjortonårsåldern, har jag satsat nästan allt på musik och politik. Jag har försökt bli en intellektuell, en skjorta-och-kofta-kille med många högskolepoäng och rättvisemärkt juice i kylskåpet. Men faktum är att jag gillar sport också. Och av någon anledning känns det svårt att kombinera sport med den intellektuella stilen (det känns som att man måste ha quiksilver-mössa och färdigslitna jeans med låtsas-färgläckar för att få ägna sig åt sport).

Under de senaste dagarna har jag haft två underbara idrottsupplevelser som fått mig att tänka att jag borde låta 2009 bli ett sportår: den första idrottsupplevelsen var när jag spelade hockey med min bror och hans små vänner, på en frusen liten skogstjärn i fredags förmiddag. Det var underbart roligt, kanske det roligaste jag gjort i år. Det enda som var lite tråkigt var när mitt högra ben försvann ner genom isen och jag blev blöt upp till knät. Men det var faktiskt så otroligt roligt att spela, att jag inte kunde tänka mig att avbryta för det, utan spelade vidare. Och idag kom nästa fantastiska idrottsupplevelse: jag såg min lillebror spela innebandy i Gothia innebandycup, som tydligen pågår i Göteborg just nu (aningen mer diskret än t.ex. Gothia fotbollscup, till allas stora lättnad). De spelade mot Jönköping och redan innan matchen satt jag och darrade som ett asplöv av nervositet. Jag har aldrig sett dem spela, men jag har hört att de är bra, och min lillebror (ok, jag kan kalla honom Filip från och med nu) är målvakt och fick förra säsongens lagets bästa spelare-pris. Ändå mådde jag nästan illa av rädsla för att de rödklädda Jönköping-spelarna (sannolikt med hjälp av fadern, sonen och den helige anden (fan ta dem)) skulle göra Filip något ont (typ mål). Jag var nästan gråtfärdig i slutet för det var så jävla spännande och jag var den ende i hela publiken som ställde sig upp och skrek när nån liten Varbergs-kille som jag inte vet namnet på slog in 4-2 i öppen kasse med 20 sekunder kvar. Det är kanske sjukt, men jag blev precis lika berörd av det där sista målet, eller av Filips grymma räddning på vad som kunde blivit kvitteringsmål med typ en minut kvar att spela, som jag nånsin blivit av en Håkan Hellström-konsert eller en första maj-demonstration.

Överlag har det varit ett väldigt bra 2009 så här långt. Även om hockeyn kanske är det roligaste jag har hunnit med under dessa tre dagar , så var nog nyårsdagspromenaden på Hönö den finaste upplevelsen så här långt.Jag tänker så här. Det är viktigare att inleda det nya året på ett bra och hoppingivande sätt, än att avsluta det gamla på ett fint sätt (därmed inte sagt att det inte var en mycket trevlig nyårskväll). Egentligen är det konstigt att så många väljer att börja det nya året med den största bakfyllan (å andra sidan kanske vissa vaknar upp den första januari och säger så här: "Nu kan det bara bli bättre". Men jag tycker inte att det känns lockande ändå). Snarare känns det väldigt bra att jag vaknade någorlunda kry i torsdags, att jag fick frukostflingan Start (dvs. sockerchock) till frukost (tack Ally, Mally, Lally) och att vi tog en underbart vacker och solig promenad, det första vi gjorde.