Pastis

Jag tar vid där jag slutade senast - min bank är ett dårhus. Den senaste veckan har präglats starkt av ett litet misstag med en check (ett system som man chockerande nog fortfarande använder för att betala grejer i Frankrike. Det är inte ovanligt att den blinda och senila pensionären framför dig i kön till kassan i mataffären, drar fram sitt checkhäfte för att betala mjölken och baguetten, och då tar det aldrig mindre än fem minuter) :

Jag skrev ut en check på vår hyra, 480 euro, som jag skickade till våran hyresvärdinna (jag föreslog att vi skulle göra en överföring istället, men hon envisades med att check var bättre) för en dryg vecka sedan. Några dagar senare, närmare bestämt förra torsdagen, ringde min bankman och frågade om det var korrekt att jag skrivit ut en check på 4800 euro, ca 45000 kronor.

- Nä, sa jag. Det stämmer inte. Däremot har jag skrivit ut en på 480 euro.

- Det där får ni kolla upp, för det har precis dragits 4800 euro från ert konto, vilket betyder att ni ligger på minus 4145 euro. Om ni inte har ordnat detta på måndag kommer jag att blockera ert konto, och ni kommer att få betala des frais (ett franskt ord som egentligen betyder omkostnader, fast i det här fallet snarare böter).

Naturligtvis fick jag panik. Min första tanke var att vår hyresvärdinna var en checkbedrägerska, hade lagt till en nolla och sen stuckit raka vägen till Bahamas för att leva lyxliv på mina pengar. Snart insåg jag att detta nog var en alldeles för dum plan, med tanke på att hon ju i så fall lämnat oss med en lägenhet, värd betydligt mer än 4800 euro.

Lydia ringde således till hyresvärdinnan, som blev mycket bekymrad och ringde till sin bank, som lovade att leta upp checken för att se om det möjligtvis blivit ett misstag.

Tyvärr använder sig vår hyresvärdinna av la Banque Postale. Det bär mitt socialistiska hjärta emot att säga det här, men fransmännens totala förakt för sina statligt anställda är befogat. La Banque Postale, är en statlig bank, och jag är numera övertygad om att varenda en som jobbar där är en stor idiot (lyckligtvis kan jag här lägga till att de som jobbar på min superprivata, vinstdrivande bank är precis lika stora klantskallar) - de skulle leta efter checken på torsdageftermiddagen, när jag ringde till hyresvärdinnan på fredagen hade de fortfarande inte hittat checken, och att jag riskerade att få mina tillgångar blockerade på måndag morgon rörde dem inte i ryggen.

- Oroa er inte, förr eller senare dyker den nog upp, den lille rackaren...

På måndag eftermiddag ringde vår hyresvärdinna för att meddela den glada nyheten: De har hittat checken, och insett att de gjort ett misstag.

- Åh, det var glädjande, sa jag.

Jag gick till min bank för att höra vad som var i görningen. Skulle jag slippa att få mina tillgångar blockerade?

- Mjae, njo... Om La Banque Postale bara kan faxa en kopia på checken hit, så ska vi nog kunna ordna det här, och slippa blockera era tillångar.

- Ok, sa jag.

De gav mig trots allt ytterligare två dagars tidsfrist innan blockeringen skulle träda i kraft.

Dagen efter hade fortfarande inget hänt, så jag gick till banken igen (vårt snitt på bankbesök, är nog snart uppe i två per vecka). Då blev min bankman irriterad.

- Det hjälper ingenting till att ni kommer hit och tjatar. Det här är en procedur. Det görs inte på några minuter.

Jag som hade för mig att det vi väntade på var ett fax, tyckte att proceduren var lite långsam, men det sa jag inte.

Jag blev verkligen förvånad, när de idag ringde från banken och sa att alla problem var lösta. Jag är rätt glad, men mest är jag bara förundrad. Hur fan kan det gå till så här i ett civiliserat land som Frankrike? Och vad skulle hända om den som drabbades inte hade en rik flickvän? Jag har ju inte haft ett öre på exakt en vecka. Jag hade kunnat svälta ihjäl till följd av en korkad statligt anställd banktjänstemans lilla feltryck, och en privatbanktjänstemans totala trångsynthet.

Nåväl, jag har lite goda nyheter också. Solen skiner och det är runt 20 på dan och 13 på natten. Igår hade jag och Lydia tidernas slappaste dag. Vi vaknade, gick hem till vår kompis Ebba, där jag och sex brudar (weeeehoooo!!!) bakade scones och gjorde omelett och sedan åt upp alltsammans med god ost på, under förevändningen att det var en brunch. Helt otroligt mätta, gick vi sedan, vid tretiden ungefär, till en loppis, där jag hittade en skitfin skjorta för två euro (eftersom jag inte hade nånting annat än mitt senaste kontoutdrag - minus 4145 euro - i plånboken betalde Lydia). Sen gick vi till banken. Sen gick vi hem, läste och vilade. Lagade köttfärsfyllda paprikor, grabbade en flaska vitt mousserande och gick hem till Ellinor och Rebecca (våran förra lägenhet) för att förfesta. Och sen gick vi och dansade på en båt.

Nu har jag två dar i frysen framför mig, men efter det sticker vi till Marseille. Där har jag hört att det är smutsigt och vilt och galet. Och kanske ska jag tvinga i mig en liten pastis.

Frankrike = Sverige

När jag gick ut på gatan igår, var det som om hela mitt liv (eller ja, hela den bild som jag har av det liv jag lever nu) gick i spillror. Ett tunt lager snöblask täckte rue Lemot, en svinkall vind blåste rakt genom min tunna jacka och regn piskade mitt ansikte. Det var som en dålig version av mars i Sverige.
I söndags spelade jag fotboll, iklädd små badshorts och ett linne, och det var inte kallt, trots att jag (på grund av ett gäng jätteseriösa dumhuvuden, som var på tok för intresserade av fotboll) var utbytt ungefär 56 minuter av den timme då jag var där. Det var i det närmaste sommarväder. Och nu är det vinter igen. I morse snöade det en aning. Det är ironiskt att det kommer precis nu, första gången på 7 veckor som jag är ledig nog att vara lite utomhus. Kyla förföljer mig.
I det stora hela har jag känt mig lite motarbetad av de högre krafterna på sistone (detta är mitt sätt att försöka avsäga mig ansvaret för följande) : jag har sabbat lydias bil, 200 euro har av okänd anledning dragits från mitt bankkonto och i Botswana är mer än var tredje vuxen person fortfarande smittad av AIDS.

Så vad gör man?

...käkar en hamburgare och går på bio. De har en bra grej här, Printemps du cinéma. Under tre dagar varje vår, kostar en biovisning 3,50 euro. Detta utnyttjade jag och Lydia idag. Vi såg först La vie des autres (min svenska översättning: de andras liv) en tysk film om STASI:s spionerier under DDR-tiden, och sen en dansk, rätt urflippad film som heter Dark Horse.

Dagens top 3
1. La vie des autres
2. Hamburgaren
3. Dark Horse

Fast tro inte att den var dålig, Dark Horse, bara för att den kom på tredje plats. Hamburgaren var ovanligt god, bara.

Imorgon ska vi gå till banken. Det är åttonde veckan i rad som vi besöker denna institution. Jag hatar de jävla idioterna helt otroligt mycket. De är helt jävla sjuka i huvet. Det är verkligen fascinerande att så välutbildade och välbetalda (förmodar jag) människor kan göra ett så dåligt jobb.
Exempel: Första två veckorna kunde vi inte få igång våra bankkonton, för att vi inte kunde bevisa tillräckligt bra att vi bodde där vi sa att vi bodde. Sen flyttade vi, då kunde de inte acceptera den nya adressen heller, trots att vi gav dem alla papper som de bad om, istället började de skicka post till vår gamla adress, där vi har förklarat flera gånger att vi inte bor, och när ju en gång i tiden bodde där, så ville banken inte acceptera att vi gjorde det. Åååh jag blir så jävla arg på de satans rövhålen.

Avslutningsvis någonting positivt (förlåt, jag märker nu att jag inte är på mitt mest solskeniga humör) : jag ska börja plugga till hösten. Samhällsvetenskapligt miljöprogram, tror jag att det heter. Min morfar är helt otroligt stolt.

Frihet

hej hej, nils är så himla dålig på att uppdatera, läs min blogg istället! //Lydia

Get off Bitch!

Jag och Lydia firar att jag ska vara ledig i fyra dar, med potatisgratäng, fläskkotletter och otroligt lyxigt rödvin, till det närmast astronomiska priset 4,99 euro. Mörk choklad ska vi också äta. Ni fattar att det är glädje i luften? Jag är verkligen överlycklig. Mitt jävla skitjobb i frysen har gjort mig helt deprimerad, så nu ska jag gå ner på deltid, tre dagar i veckan. Och det ska bli enormt skönt, har jag tänkt. Dessvärre ökade mitt behov av pengar rätt drastiskt när jag körde sönder högersidan av Lydias bil mot en lastbil i fredags. Så jag kanske behöver gå upp till heltid plus all möjlig övertid igen, när jag får notan på den reparationen.

Såg på gp.se att det är översvämningar och skit i Sverige igen. Här är det närmre 20 grader och solsken sedan en dryg vecka. Bara så ni vet.

Förresten borde ni nog läsa Lydias blogg. Den är mycket bättre. lydiasandgren.blogg.se

För att bevisa detta tänker jag ge mitt blogg ett oväntat, meningslöst och dåligt slut. Godnatt.

No Cash

Jag åkte till Lyon med ganska lite pengar på mig. Faktum är att de var slut efter bara några veckor. Allt eftersom har jag plockat pengar från sparkonton där mamma och pappa började spara när jag var liten, lånat lite av min pappa och framför allt lånat hutlöst av Lydia. Nu, efter 6 veckor i frysen var det slutligen dags för payday (egentligen var det i lördags, men i Frankrike sparar företagen pengarna ett tag om lönedagen infaller när bankerna är stängda). Gissa vad som hände... Ingenting!
Jag blev förtvivlad, stal ytterligare 20 euro av Lydia och gick och handlade billigt vegetariskt käk.

Jag gillar inte mitt jobb.

En sak jag gillar är att man ser Mt. Blanc från vår gata, om det är klart väder. När jag gick till bilen imorse var det till exempel där. Det tycker jag är väldigt tufft. Jag fick inte nog av att titta på det stora berget, så när jag skulle köra satt jag fortfarande och tittade på det. Det resulterade inte i några allvarliga olyckor.

Fan va dåligt jag skriver nuförtiden. Det är för att jag lägger all min energi på att lyfta pizzor och hamburgare. Jag har förresten ont i ryggen. Allt är inte guld som är franskt.

Men vädret är. Idag var det 16 grader i skuggan. Guld.

I lördags var jag och Lydia på party hos två av mina arbetskamrater, Hubert och Bertrand (Hubbe och Berra). Jag är mycket nöjd med att ha skaffat såna. Arbetskamrater alltså. Det var skitnajs.. De sa att vi skulle göra crepes, så jag tänkte att det skulle bli min middag. Kom alltså dit vid åtta och var hungrig. Då åt vi chips och drack vin. Jag blev lite full. Sen började en lite fumlig kille som heter Anthony eller nåt att göra crepes. Det gick långsamt. Mellan klockan nio och elva så åt jag tre crepes med nutella. De var väldigt goda. Sen somnade jag i soffan. Lydia fick ta hand om konverserandet och sen fick hon bära mig hem.

Ok då, jag lägger inte ner bloggen...

...Jag är numera en fransk heltidsarbetande. Egentligen lite mer, eftersom en fransk heltidsvecka är på 35 timmar, och jag har 39 timmarsvecka. Slappt säger ni, som jobbar 40 timmar i veckan. Men jag accepterar inte att ni kallar det slappt. Fan, jag saknar nästan CityMail emellanåt.

Och så har jag och Lydia flyttat in i en väldigt trevlig lägenhet. Den är snygg, med urgamla stenväggar, i ett av Lyons äldre och finare kvarter. Ni vet väl att Lyon var en väldigt betydelsefull stad under romartiden. Då fanns knappt Sverige.

I höstas gick jag på väldigt mycket partyn. Nu går jag på nästan inga. Ikväll var vi bjudna på två, men efter middagen var jag så satans trött, så jag föreslog att vi skulle stanna hemma och titta på film istället. Fast så plockade Lydia mina ögonbryn, och sen gjorde vi varm choklad och och sen diskade vi, och sen satte jag mig framför datorn, så det börjar nog bli dags att sova. Jag går upp klockan 05:40 varje morgon.

Jahaja... nu är jag i alla fall igång igen.