No Cash

Jag åkte till Lyon med ganska lite pengar på mig. Faktum är att de var slut efter bara några veckor. Allt eftersom har jag plockat pengar från sparkonton där mamma och pappa började spara när jag var liten, lånat lite av min pappa och framför allt lånat hutlöst av Lydia. Nu, efter 6 veckor i frysen var det slutligen dags för payday (egentligen var det i lördags, men i Frankrike sparar företagen pengarna ett tag om lönedagen infaller när bankerna är stängda). Gissa vad som hände... Ingenting!
Jag blev förtvivlad, stal ytterligare 20 euro av Lydia och gick och handlade billigt vegetariskt käk.

Jag gillar inte mitt jobb.

En sak jag gillar är att man ser Mt. Blanc från vår gata, om det är klart väder. När jag gick till bilen imorse var det till exempel där. Det tycker jag är väldigt tufft. Jag fick inte nog av att titta på det stora berget, så när jag skulle köra satt jag fortfarande och tittade på det. Det resulterade inte i några allvarliga olyckor.

Fan va dåligt jag skriver nuförtiden. Det är för att jag lägger all min energi på att lyfta pizzor och hamburgare. Jag har förresten ont i ryggen. Allt är inte guld som är franskt.

Men vädret är. Idag var det 16 grader i skuggan. Guld.

I lördags var jag och Lydia på party hos två av mina arbetskamrater, Hubert och Bertrand (Hubbe och Berra). Jag är mycket nöjd med att ha skaffat såna. Arbetskamrater alltså. Det var skitnajs.. De sa att vi skulle göra crepes, så jag tänkte att det skulle bli min middag. Kom alltså dit vid åtta och var hungrig. Då åt vi chips och drack vin. Jag blev lite full. Sen började en lite fumlig kille som heter Anthony eller nåt att göra crepes. Det gick långsamt. Mellan klockan nio och elva så åt jag tre crepes med nutella. De var väldigt goda. Sen somnade jag i soffan. Lydia fick ta hand om konverserandet och sen fick hon bära mig hem.