vem är det där?

Jo det är jag, i min nya kaxiga frisyr. Sjukt.










Jag känner mig inte helt bekväm, ska jag erkänna. Men samtidigt tycker jag att det är ganska roligt. Jag brukar ju uppskatta när andra visar sig vara lite oförutsägbara, och nog är detta en ganska oförutsägbar Nils-frisyr?

Nu ska jag ta mig an ämnet biogas. Jag tror att biogas kommer att prägla min vår och det kommer att bli fantastiskt.

Ge mig service då för fan!

Varje gång man köper biljetter på ticnet så måste man betala serviceavgift. Jag stör mig helt fantastiskt mycket på det. Vad fan ger ticnet mig för service? Ingenting. Jag får tusen gånger mer service på Brunnsbo pizzeria, men de tar inte ut nån serviceavgift. Istället prackar de på mig typ pizzasallad och små röda lollipops helt gratis. Förmodligen därför att Brunnsbo pizzeria gillar sina kunder. Men ticnet verkar hata sina kunder. Nästan som om det vore en statlig verksamhet (men då hade jag förstås inte blivit arg, för jag gillar ju statlig verksamhet).

Jag har förresten aldrig hört talas om nån statlig verksamhet som tagit ut serviceavgift. Inte ens SJ.

Björn Ranelid och andra som jag inte gillar

Björn Ranelid är på framsidan av nöjesguiden nu och jag får alltid så dåliga vibbar av honom: när jag ser honom känns allt lite mindre bra, helt enkelt. Jag har sett honom irl en gång (när jag var med mina föräldrar och en mediabransch-personlighet som de känner på bokmässans invigningsfest) och då fick jag ännu sämre vibbar. Han satt och glänste i en soffa, insmord i olivolja, med skjortan uppknäppt ner till naveln (så vill jag minnas det nu, tre år senare). Men jag är inte så självsäker att jag bara kan avfärda folk som ger mig dåliga vibbar. Ofta kommer tankar som: "jag kanske bara inte har lärt mig uppskatta det än..." eller "är det jag som är konstig och han som är normal?". När sådana tankar dyker upp är det skönt med folk som hjälper en lite på traven, som liksom avfärdar sig själva. Och precis så är det med Björn Ranelid. Han talade vid invigningen av sveriges första gated community. Och då känner jag inte längre att jag behöver tveka. Jag har nu fullständigt uteslutit att Björn Ranelid är en människa att någonsin ta på allvar.

Ett annat exempel är en av mina favoritbloggar, moderna myter. Den handlar om att klimatförändringarna är världens största bluff och att det i själva verket är en ny istid vi borde oroa oss för. Jag är naturligtvis väldigt övertygad om att klimatförändringarna inte är en bluff. Men samtidigt känner jag inte att min naturvetenskapliga bildning är riktigt så god att jag bara kan utesluta att han (bloggaren Per Welander) har rätt. Jag kan åtminstone inte uttala mig om solcykler och klimatmodeller så bra som jag skulle önska, och då är det svårt att bemöta hans argument. Men så kom han en dag med uttalandet "homosexlobbyn har fått för stor makt". Och det var skönt, för då kunde jag utesluta även honom.

världens sämsta bloggare

På fjärde plats: Katrin Schulman eller Szchytomieschka eller vad hon nu vill kalla sig. Jag har inte läst bloggen (förutom att jag skummade de två senaste inläggen nu för att kontrollera att jag inte skriver något som är helt uppåt väggarna) men jag har sett henne på tv och hon är ju uppenbart osympatisk och dum.

På tredje plats: Blondinbella. Såklart. Hur skulle jag kunna gilla henne?

På andra plats: Helene Odenljungs blogg. En gång kommenterade jag på hennes blogg och då svarade hon inte. Och så är hon folkpartist.

På först plats: Nils Westling. Uppdaterar aldrig och märker inte ens när han får kommentarer (förlåt Ally och Mally). Skriver aldrig om alkohol eller sex längre och har helt enkelt en urusel blogg som inte förtjänar hälften av de fem (kanske?) läsare han har. Skaffa dig ett jävla liv istället, loser.



Och bäst är förstås fortfarande shopaholicmamman.

Är vi av samma kött och blod?