Håret

Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterade bloggen igår. Jag kunde tyvärr inte komma på något bra att skriva om. Jag skriver inte vilket blaj som helst i min blogg. Jag tar det faktiskt ganska seriöst. Jag vet inte varför riktigt. När jag gick på högstadiet lunarstormade jag som en tok och där kunde man ju skriva vad blaj som helst i sin dagbok, men att blogga ligger på en helt annan nivå.
Egentligen skulle jag vilja skriva om socialismen och de svältande barnen. Jag har laddat för det ända sen jag startade den här bloggen i början av veckan, men jag känner mig inte riktigt mogen än. Antingen skulle det bli sjukt pretentiöst eller så skulle jag vara tvungen att vara superironiskt. Och jag har ingen lust att vara ironisk om jag ska skriva om det enda i mitt liv som faktiskt är allvarligt och seriöst (förutom min sexuella desperation då, som trots att den är på allvar förutsätter en enorm mängd ironi för att skrivas om). Så jag väntar med de politiska texterna och har idag valt att skriva om mitt hår. Jag ska medge att den främsta anledningen till ämnesvalet är att jag vill ha en anledning att lägga upp en bildserie på mig själv i bar överkropp. Om du tycker att det är äckligt, så bör du sluta här, och inte titta längre ner på sidan.

Jag erkänner att jag nog har haft det lättare än de flesta vad det gäller håret. Jag har hört att många jobbar ganska hårt på just den punkten av sitt utseende. Vissa köper jättedyra kladd och står länge framför spegeln för att se till att allt ligger eller står som det ska. Själv har jag två olika varianter av frisyr som jag är nöjd med och ingen av dem kräver vare sig tid, vård eller pengar (jo, jag använder mjällshampoo sedan några år tillbaka, men jag tycker knappast att det kan räknas som någon uppoffring). Den ena varianten är en väldigt stor och rund frisyr, så kallat afro. Ibland är det snyggt på riktigt, men även om det ser lite småsjaskigt ut, är otvättat, tovigt eller osymmetriskt så ger det mig mycket uppmärksamhet, vilket jag förstås uppskattar. Den andra varianten är 7mm snagg. Det ser också rätt bra ut, framför allt om mina polisonger är lagom stora i förhållande till resten.
Men som framgår av rubriken på den här texten så är det inte alltid frid och fröjd på min huvudknopp. Som ni kanske kan räkna ut så tar det ett tag för 7mm-snaggen att bli afro igen. Och just nu väntar jag. Väntar och väntar och väntar. Och varjedag är en lång väntan, och ändå en pytteliten andel av alla de dagar av väntan som återstår. Och jag försöker med vax, och med borste, och med balsam och shampoo, men jag känner mig ändå bara tråkig och ful i håret.

Eftersom jag inte har för avsikt att komma till någon slutsats i dagens blogg, och jag vet att alla som har läst ända hit naturligtvis bara är ute efter bildserien kommer den här:

Ja. Det här var ju tämligen meningslöst. Men jag är rätt nöjd med bilderna. Det var Joel som hanterade både kameran och saxen.