idioti

Jag må vara dålig på att uppdatera min blogg - men jag är jävligt bra på att baka bröd. Och om man tänker närmare på saken, så tror jag att det är en positiv fördelning av egenskaperna. Tänk om alla som var bra på att baka bröd, skulle avsäga sig den kunskapen för att starta väluppdaterade bloggar istället... Jag tror att det vore ett steg bakåt för mänskligheten.
Jag har bakat mörkt lantbröd idag, och jag är väldigt nöjd, både med utseendet och smaken.

Ni har säkert gått och längtat efter att få veta varför det är ok att önska livet ur människor som sprutar ut champagne för 17000:- på sina äckliga bratpolare. Jag har ju, som ni märkt, tagit mig god tid på att fundera över detta, och kommit fram till att det absolut inte är ok att önska livet ur andra människor.

Men jag vill ändå förklara den här tanken som ständigt återkommer i mitt huvud. Faktum är att den här tanken är ett av mina större problem med att vara vid liv: Om alla männisor är lika mycket värda - hur kan då jag förtjäna att leva som jag gör? Jag menar ungefär så här: det är ganska troligt att om varje människa levde på samma materiella nivå som jag, så skulle hela jorden kuka ur och vi skulle dö. Jag säger att jag vill ha en rättvis värld och en bra miljö. Men vad man gör är viktigare än vad man säger, och mitt handlande antyder någonting helt annat än vad mina läppar säger: att jag önskar antingen fortsatt orättvis världsordning eller planetens undergång. Nåväl. Har ni lyssnat på moraltestet i Krister i p3 nångång? En filosof testar svenska kändisars förmåga att argumentera för sina etiska ståndpunkter. En av frågorna i testet är: "Är det ok att döda en människa för att rädda tio?" Även om jag har svårt att säga att jag skulle kunna döda någon, hur många som än skulle räddas, så är min åsikt självklart ja. Om alla människor är lika värda, så är tio människor tio gånger så mycket värda som en. Och då frågar jag mig: Hur många människor kan vi rädda om vi dödar en Båstadsbrat och köper mat till svältande afrikanska barn istället?

Ok. Det här är ett dumt resonemang. Jag är inte säker på att jag själv faller på rätt sida av de-som-borde-dödas-sträcket. Förresten är jag pacifist. Men inte vegetarian.

Jag sover väldigt lite nuförtiden. Mellan lördag och söndag sov jag typ tre timmar. Vilket inte alls är utvilande nog när jag har ett snitt på typ sex timmar/natt i veckorna. Idag såg allt mycket lovande ut inför mitt tidiga sänggående, men o(lyckligtvis) ringde någon och bjöd med mig på en promenad som blev en biltur med born to run i högtalarna och nu är klockan halv elva och jag är inte alls sugen på att stänga av datorn. Nån och jag hänger rätt mycket och jag måste medge att det gör mig på mycket bra humör. En väldigt lustig sak är att jag ska till IKEA imorrn med mina föräldrar och att detta sker på samma dag och, med största säkerhet, vid exakt samma tidpunkt som nån annan ska gå på IKEA med sina föräldrar. Det känns, om inte pinsamt, så åtminstone helt otroligt knäppt. Tänk om nån dyker upp från ingenstans och börjar råhångla med mig på soffavdelningen.

Spännande.

Visste ni förresten att Spacesuit Ballet Dancers, världens bästa band, dog i lördags. Det var sorgligt, men jag drack en del öl, så det blev roligt ändå. Jag tänkte avsluta detta väldigt ofokuserade blogginlägg med att hylla dem lite:
SBD - jag älskar er!
Utan er - inget Pickadoll!
Utan Pickadoll - ingen glad Nils.

Jag känner mig fan dum i huvet! Nu är klockan kvart i tolv och jag kommer gå upp om fem timmar och fyrtifem minuter. Det är helt jävla idiotiskt!

God moral

Hej. Min blogg har blivit på tok för ytlig och oseriös. Bara en massa blaj om fester och resor. Jag är ju en mycket djupsinnig och tänkande människa, med betydligt större ambitioner i livet än simpla nöjen. Till exempel har jag för avsikt att rädda världen från miljöproblem och fattigdom och tänker därför börja skriva lite mer filosofiska grejor. Men inte ikväll, för klockan är snart halv tolv och jag har tvätt ute i torkrummet och en arbetsdag imorgon.

Nåväl. Jag ville mest visa att jag fortfarande lever. Titta in igen om några dagar så ska ni få höra hur jag motiverar att de som sprutar ut champagne för 17000:- över sina polare förtjänar att dö (utifall att det är olagligt att skriva såna saker, vill jag bara kort reservera mig lite: Jag tänker inte döda någon, och tänker inte propagera för att någon ska behöva dö - jag tänker bara ifrågasätta hur idén om alla människors lika värde går ihop med detta vidriga beteende)!


Rösta för allt i världen inte borgerligt i höst!

En hyllning till Göteborg

Efter att ha varit ute och rotat igenom östeuropa i en månad kunde jag igår konstatera att Göteborg är oslagbart för party. Det är i och för sig sant att man till samma kostnad som min gårdagskväll kan få typ 100 glas champagne och femton horor i Bosnien, men de som väljer det senare alternativet borde skjutas och jag föredrar tveklöst afterwork på Jeffreys och dans på riorio.

Afterworken var bättre än någonsin, trots att de köttfärsfyllda paprikorna såg mycket godare ut än de var. Jag tror att det är den vita såsen som är hemligheten bakom Jeffreys fantastiska afterwork. Det måste vara minst 70 % fett i den såsen - jag kan inte se någon annan förklaring till att allt blir så gott så fort man äter det med den.
Jeffreys var ovanligt tomt, men jag, Mats, Viktor och John gjorde vårt bästa för att hålla ljudnivån på en anständig krog-nivå. Jag hade inte alls tänkt att det skulle bli party igår, utan var mest inställd på att äta mig mätt och sen gå hem till Erik Börjessons nya lägenhet (ja, det är ganska lustigt att jag blev ditbjuden och det är ännu lustigare att det var Mikael Ingesson som bjöd dit mig och att Erik inte verkade ha någon aning om att han väntade besök) och glo på film. Mats och Viktor hade dock andra planer och bjöd mig på mer öl när jag tyckte att det var dags att spara på hjärncellerna.
Nåväl, jag var mer stadig i magen än under fötterna när vi lämnade Jeffreys och åkte ut till Frölunda. Där bor alltså Erik Börjesson nu. Han spelar gitarr i det döende Spacesuit Ballet Dancers och i det sliskfunkiga Phony Phokes och är dessutom vacker som en gud. Han verkade lite förvånad när vi fyra, smått berusade unga män + Axel slog oss ner i soffan och kollade på Yrrol med honom och Mikael. Jag och Mats drack mer öl, Axel försvann, Viktor somnade och John var knäpp i huvvet som vanligt. Jag skämdes lite, men Erik tog det med ro. Efter filmen lyssnade vi på lite skivor, sen blev Erik trött och sa åt oss att gå.

Jag, Mats och John gick till sjuelva vid Frölunda torg och åt varsin bulle och drack varsin kaffe. Jag var förutseende nog att köpa ett paket mjölk till morgondagens frukost som jag sedan bar på i fyra timmar medans jag dansade på riorio. Tanken var att alla skulle åka hem till sig och sova. Jag och John var snälla nog att hålla Mats sällskap i väntan på bussen. Då plötsligt dök Mitra och Anne från min gymnasieklass upp ur mörkret. Vi sa hejhej, kramades och citerade Tomas Ledin ("vad gör du nuförtiden") och helt plötsligt satt vi på bussen in mot stan med dem. Vi hade haft typ en halv minuts betänketid och jag var ganska säker på att det var en dum idé. Ändå låste jag min cykel utanför Pressbyrån, sa hejdå till John som ville hem och hoppade på bussen. Dom ville naturligtvis gå till ett ställe på Avenyn för dom skulle träffa några sliskiga Per Gessle-killar som dom säkert var kära i. Jag och Mats tittade på varandra och sa "whatever - the band" och lät Mitra och Anne bestämma. Jag är idag mycket tacksam över att kön till Key Bar (eller vilken jävla aveny-krog det nu var) var så lång, för det gav mig en anledning att säga "ey, vi går nån annanstans, vad sägs om riorio?". Till min förvåning sa de andra ok. Vi gick till riorio. Där var Axel. Någon, kanske Axel, bjöd mig på ett glas Jägermeister och sen lekte vi kändisleken. Den går ut på att man ska säga kändisars namn som börjar på rätt bokstav. Det är hur fånigt som helst, men det framstod som ganska kul just då. Sen kom nån och satte sig vid vårat bord och fick världen att snurra ännu lite mer än vad den redan gjorde till följd av alkoholkonsumtion. Kändisleken blev med ens ganska ointressant. Jag och Mats gick upp på däck och pratade känslor. Jag kommer inte ihåg vad vi sa, men jag minns det ändå som mycket vackert. Jag var ganska full och förvirrad och dessutom väldigt road av det faktum att jag befann mig på en båt. Vi lutade oss mot relingen och det började bli ljust. Sedan dansade vi till klockan fyra då stället stängde. Jag bjöd Mats på en korv och sedan promenerade jag hem genom den tropiska natten och kände mig enormt sentimental. Det var ganska vackert: solen höll på att gå upp och jag stannade en stund i slottskogen och tittade på sälarna. Jag kom hem kvart över fem och höll mig vaken i ytterligare en halvtimme för att det kändes lustigt att gå och lägga sig vid samma tid som jag går upp på vardagarna.

Mats ringde och väckte mig vid halv två. Jag åt frukost och duschade och lät tiden gå och kom väl hemifrån vid fyra. Promenerade till Frölunda torg och hämtade min cykel och åkte in till stan. Träffade Malin och Anna-Linnea i vasastan och åt sedan jordgubbar med Lydia i Kungsparken. Sedan promenerade vi hem till mig, hittade Viktor och gick till John och jammade på Boten Anna i tre timmar (med en paus i mitten för tacos och fotboll). Jag vill inte komma fram till någonting med det här, utan skriver det mest för att det är så jävla härligt. För att allt är så enkelt när man bor i Göteborg och luften är varm. Jag är inte alls sugen på att flytta till Lyon just nu.

Å andra sidan vet jag att det kommer en höst och att jag kommer hata Sverige och mitt jobb så fort augusti är slut.

Å andra sidan skiter jag i det just nu.

Jag älskar mitt Sverige, jag älskar mitt land och den kärlek som finns här finns ingen annanstans

Det senaste inlägget här i bloggen är ju inte alls bra. Om ni inte har läst det än, vill jag att ni skippar det. Det heter Sarajevo, tror jag. Det som stör mig mest med att jag skrev ett så dåligt inlägg är att det jag skrev gången före, nåt med dalamtien i rubriken, var så himla mycket bättre. Jag läste det precis och kände mig som en häftig kille. Läs det inlägget och skit sedan i mig så kommer ni för evigt ha en positiv bild av mig i era huvuden.

Nu är jag hemma och det är grymt skönt. Fan vad allt är fint här i Sverige. Jag har precis varit nere vid Näset och badat med Mats, Anders och en Kim som jag inte känner så bra. Där var även Matilda och Anna och två andra tjejer samt den ena av dems pojkvän (hoppas att de inte läser bloggen (inte för att det är särskilt troligt, men sedan det visat sig att mina föräldrar gör det så kan jag väl inte rimligtvis bli överraskad längre) för det är så pinsamt att jag inte kan komma ihåg vad de heter).
Det blev en lite jobbig situation socialt eftersom jag kom dit och skulle hänga med mitt gäng: de tre killarna -> fast kände det andra gänget nästan lika bra, medan de två gängen inte kände varandra alls. Så jag dök först lite med grabbarna och sen lite med brudarna+pojkvännen och sen lite med grabbarna igen. Sen gick brudarna+pojkvännen och jag sa inte hejdå. Förlåt för det.

Jag gjorde inga magplask under hela tiden på Näset, trots att jag säkert hoppade ner i vattnet 10 gånger.

En jävligt bra grej med tågluffen är att jag tror att jag har blivit lite socialare. Jag har haft väldigt många planlösa konversationer om ingenting med människor jag aldrig mött förut och aldrig kommer möta igen, och det händer ju typ aldrig i Sverige. Det är så gött att bara snacka lite. Det känns väldigt amerikanskt på något vis. Alla amerikaner vi har mött på resan har kunnat hålla vilken sorts konversation som helst igång hur länge som helst utan att verka ett dugg ointresserade. Australiensare är också bra för den delen - de slutar aldrig prata. De är dessutom lite roligare att lyssna på eftersom de låter så lustigt.
Nu är det faktiskt så att det inträffade en sån här konversationssituation på bussen igår, mitt i självaste Göteborg. Det var inte en sån där underbart spontan konversation och förmodligen var den inte helt utan baktankar heller - men den var fortfarande med en främling. Det var en ung mormon från San Diego i Kalifornien (ni ser - amerikan) som började snacka med mig och fyra Pickadollare på väg till Pennygången för lite söndagsmiddag. Min vanliga reaktion hade väl varit att svara något kort och knappt hörbart och sedan sitta och tänka att han kan ta sin dumma skitreligion och stoppa upp den i röven, för att försöka döva känslan av att "den här tystnaden är pinsamt, jag borde gå och sätta mig längst fram istället".
Men nu har jag som bekant varit ute på tågluff och blivit socialt kompetent och tycker att det är skittrevligt att prata strunt, även med mormoner.

Jag måste förresten berätta lite om de sista dagarna på tågluffen. Efter Sarajevo hängde jag med de fyra svenska tjejerna som jag träffade där till Prag. Jag var hyfsat social, även om vi var sorgligt svenska allihop. Vi tog in på ett hostel, käkade lite kinamat och gick och köpte ledsamt billig Staropramen i mataffären bredvid. Sen satte vi oss i allrummet på hostelet och började dricka öl, och där var det redan knökfullt med skabbiga britter som drack alldeles för mycket för sin ålder (dvs mycket mer än mig, trots att de borde haft mycket mer tid än mig för att inse att livet är för viktigt för att slösas bort på att dricka billig öl med andra skabb och ragga på små 20-åriga tjejer (vilket jag återkommer till strax)) samt några sliskiga killar från Stockholm. De fyra tjejerna som jag såg som mina egna började givetvis prata med alla andra i rummet, och eftersom de var de enda tjejerna fick de jättemycket uppmärksamhet. Snart var alla skitfulla och ville gå ut och festa. Britterna sa "hey, we know a good place, just around the corner". Jag höll käft och hängde med. Stället hade väldigt skickliga inkastare och plötsligt hade vi gått ner för många långa mörka trappor med väggarna prydda av bilder på nakna kvinnor. Dessa kvinnor var inte alls lika iögonfallande som de två som låg på bordet nere i barlokalen och juckade mot varandra med själcvlysande stringtrosor. Tjejen som dansade runt stolpen på scenen var också svår att inte lägga märke till. Ja kära vänner (och mamma) jag hade hamnat på en strippklubb.
Att de brittiska boysen ville stanna kvar förvånade mig föga. Vad jag däremot tycker är väldigt märkligt är att två av de svenska tjejerna, med vilka jag åkte till Prag, också ville stanna kvar och titta på "showen". Lokalen var uppbyggd såhär: bänkar utmed väggarna, bord framför bänkarna och så en scen i mitten. Man kunde alltså inte sitta mitt emot varandra, utan alla satt och tittade på tjejen i bara stringtrosor, de två som låg på bordet och juckade hade nog nåt slags extranummer för det var mest ljus och uppmärksamhet på scenen.
Så där satt alltså två svenska 20-åriga tjejer och tittade på tjeckiska strippor tillsammans med idel öldrickande män. Jag tolkar det som att de hade blivit förförda av dessa skabbiga britter och jag ska försöka att inte tänka på hur jävla illa det slutade.

Jag lämnade trippklubben tillsammans med den lilla tjejen, den snygga smarta tjejen samt en fantastiskt sympatisk australiensisk kille och vi gick till en femvåningars nattklubb med tre dansgolv, hundra miljoner människor (varav, absolut max, tre tjecker) och urusel musik (trots att det var helt olika dj:s på de olika våningsplanen) och dansade i några timmar. Vi var ganska nyktra och väldigt anständiga, så därför var jag lycklig att se att den snygga smarta tjejen inte lät sig hånglas upp av någon av alla australiensiska surfingloverboys som kom fram och tyckte hon var fin. Vi lämnade nattklubben vid halv fyra och tog en liten omväg för att jag ville se gamla stan.
Alldeles för tidigt morgonen därpå tog jag tåget till Berlin. Där kollade jag på fotboll och Tyskland vann. Det var en väldigt dramatisk straffläggning och jag blev alldeles tårögd när matchen avgjordes för alla runt omkring mig var så lyckliga. Sen blev hela staden knäpp i huvet och alla tyskar drack sig skitfulla. Jag promenerade runt en stund och tittade på spektaklet innan jag tog tåget hem. I Malmö satt jag och snackade i 20 minuter med en tjej från Strömstad. Jag har nog blivit social på riktigt alltså. Sen träffade jag min familj och nu är jag här. Allt är bra, förutom det faktum att jag börjar jobba klockan sju på morgnarna och klockan är fem över midnatt nu. Det suger. Jag skyller mig själv.
Jag känner mig härligt emotionell just nu. Lycklig. Det är fortfarande lite ljust. Jag har badat. Jag har vänner. Jag ska käka en macka strax. Livet är allt bra fint.