Jag älskar mitt Sverige, jag älskar mitt land och den kärlek som finns här finns ingen annanstans

Det senaste inlägget här i bloggen är ju inte alls bra. Om ni inte har läst det än, vill jag att ni skippar det. Det heter Sarajevo, tror jag. Det som stör mig mest med att jag skrev ett så dåligt inlägg är att det jag skrev gången före, nåt med dalamtien i rubriken, var så himla mycket bättre. Jag läste det precis och kände mig som en häftig kille. Läs det inlägget och skit sedan i mig så kommer ni för evigt ha en positiv bild av mig i era huvuden.

Nu är jag hemma och det är grymt skönt. Fan vad allt är fint här i Sverige. Jag har precis varit nere vid Näset och badat med Mats, Anders och en Kim som jag inte känner så bra. Där var även Matilda och Anna och två andra tjejer samt den ena av dems pojkvän (hoppas att de inte läser bloggen (inte för att det är särskilt troligt, men sedan det visat sig att mina föräldrar gör det så kan jag väl inte rimligtvis bli överraskad längre) för det är så pinsamt att jag inte kan komma ihåg vad de heter).
Det blev en lite jobbig situation socialt eftersom jag kom dit och skulle hänga med mitt gäng: de tre killarna -> fast kände det andra gänget nästan lika bra, medan de två gängen inte kände varandra alls. Så jag dök först lite med grabbarna och sen lite med brudarna+pojkvännen och sen lite med grabbarna igen. Sen gick brudarna+pojkvännen och jag sa inte hejdå. Förlåt för det.

Jag gjorde inga magplask under hela tiden på Näset, trots att jag säkert hoppade ner i vattnet 10 gånger.

En jävligt bra grej med tågluffen är att jag tror att jag har blivit lite socialare. Jag har haft väldigt många planlösa konversationer om ingenting med människor jag aldrig mött förut och aldrig kommer möta igen, och det händer ju typ aldrig i Sverige. Det är så gött att bara snacka lite. Det känns väldigt amerikanskt på något vis. Alla amerikaner vi har mött på resan har kunnat hålla vilken sorts konversation som helst igång hur länge som helst utan att verka ett dugg ointresserade. Australiensare är också bra för den delen - de slutar aldrig prata. De är dessutom lite roligare att lyssna på eftersom de låter så lustigt.
Nu är det faktiskt så att det inträffade en sån här konversationssituation på bussen igår, mitt i självaste Göteborg. Det var inte en sån där underbart spontan konversation och förmodligen var den inte helt utan baktankar heller - men den var fortfarande med en främling. Det var en ung mormon från San Diego i Kalifornien (ni ser - amerikan) som började snacka med mig och fyra Pickadollare på väg till Pennygången för lite söndagsmiddag. Min vanliga reaktion hade väl varit att svara något kort och knappt hörbart och sedan sitta och tänka att han kan ta sin dumma skitreligion och stoppa upp den i röven, för att försöka döva känslan av att "den här tystnaden är pinsamt, jag borde gå och sätta mig längst fram istället".
Men nu har jag som bekant varit ute på tågluff och blivit socialt kompetent och tycker att det är skittrevligt att prata strunt, även med mormoner.

Jag måste förresten berätta lite om de sista dagarna på tågluffen. Efter Sarajevo hängde jag med de fyra svenska tjejerna som jag träffade där till Prag. Jag var hyfsat social, även om vi var sorgligt svenska allihop. Vi tog in på ett hostel, käkade lite kinamat och gick och köpte ledsamt billig Staropramen i mataffären bredvid. Sen satte vi oss i allrummet på hostelet och började dricka öl, och där var det redan knökfullt med skabbiga britter som drack alldeles för mycket för sin ålder (dvs mycket mer än mig, trots att de borde haft mycket mer tid än mig för att inse att livet är för viktigt för att slösas bort på att dricka billig öl med andra skabb och ragga på små 20-åriga tjejer (vilket jag återkommer till strax)) samt några sliskiga killar från Stockholm. De fyra tjejerna som jag såg som mina egna började givetvis prata med alla andra i rummet, och eftersom de var de enda tjejerna fick de jättemycket uppmärksamhet. Snart var alla skitfulla och ville gå ut och festa. Britterna sa "hey, we know a good place, just around the corner". Jag höll käft och hängde med. Stället hade väldigt skickliga inkastare och plötsligt hade vi gått ner för många långa mörka trappor med väggarna prydda av bilder på nakna kvinnor. Dessa kvinnor var inte alls lika iögonfallande som de två som låg på bordet nere i barlokalen och juckade mot varandra med själcvlysande stringtrosor. Tjejen som dansade runt stolpen på scenen var också svår att inte lägga märke till. Ja kära vänner (och mamma) jag hade hamnat på en strippklubb.
Att de brittiska boysen ville stanna kvar förvånade mig föga. Vad jag däremot tycker är väldigt märkligt är att två av de svenska tjejerna, med vilka jag åkte till Prag, också ville stanna kvar och titta på "showen". Lokalen var uppbyggd såhär: bänkar utmed väggarna, bord framför bänkarna och så en scen i mitten. Man kunde alltså inte sitta mitt emot varandra, utan alla satt och tittade på tjejen i bara stringtrosor, de två som låg på bordet och juckade hade nog nåt slags extranummer för det var mest ljus och uppmärksamhet på scenen.
Så där satt alltså två svenska 20-åriga tjejer och tittade på tjeckiska strippor tillsammans med idel öldrickande män. Jag tolkar det som att de hade blivit förförda av dessa skabbiga britter och jag ska försöka att inte tänka på hur jävla illa det slutade.

Jag lämnade trippklubben tillsammans med den lilla tjejen, den snygga smarta tjejen samt en fantastiskt sympatisk australiensisk kille och vi gick till en femvåningars nattklubb med tre dansgolv, hundra miljoner människor (varav, absolut max, tre tjecker) och urusel musik (trots att det var helt olika dj:s på de olika våningsplanen) och dansade i några timmar. Vi var ganska nyktra och väldigt anständiga, så därför var jag lycklig att se att den snygga smarta tjejen inte lät sig hånglas upp av någon av alla australiensiska surfingloverboys som kom fram och tyckte hon var fin. Vi lämnade nattklubben vid halv fyra och tog en liten omväg för att jag ville se gamla stan.
Alldeles för tidigt morgonen därpå tog jag tåget till Berlin. Där kollade jag på fotboll och Tyskland vann. Det var en väldigt dramatisk straffläggning och jag blev alldeles tårögd när matchen avgjordes för alla runt omkring mig var så lyckliga. Sen blev hela staden knäpp i huvet och alla tyskar drack sig skitfulla. Jag promenerade runt en stund och tittade på spektaklet innan jag tog tåget hem. I Malmö satt jag och snackade i 20 minuter med en tjej från Strömstad. Jag har nog blivit social på riktigt alltså. Sen träffade jag min familj och nu är jag här. Allt är bra, förutom det faktum att jag börjar jobba klockan sju på morgnarna och klockan är fem över midnatt nu. Det suger. Jag skyller mig själv.
Jag känner mig härligt emotionell just nu. Lycklig. Det är fortfarande lite ljust. Jag har badat. Jag har vänner. Jag ska käka en macka strax. Livet är allt bra fint.