Handels

Jag håller på att missa min nollning. Det är inte helt och hållet mitt fel : jag fick t.ex. brevet där nollningen presenterades några dagar efter att nollningen började och vissa av aktiviteterna är faktiskt lite för dyra för mig just nu.
Men jag ska medge att jag till viss del valde bort det också. Tänkte "varför ska jag umgås med snobbiga handels-människor när jag har en massa trevliga vänner i den här stan som jag knappt träffat på ett år?" Jag inser nu i efterhand att det finns några goda skäl : Man dricker väldigt mycket öl, man kan få 10000:- om tillräckligt många tycker man är en fin kamrat (ja, det är sjukt. men det är klart att jag blev lite besviken när jag såg vilken chans jag hade missat) och man minskar risken för att bli "den tråkiga killen i klassen". Jag är nog en rätt trolig kandidat till "tråkigaste killen i klassen". Jag har kollat på en massa bilder nu och det verkar ha varit många gud-vad-tokig-jag-är-leenden, gud-vilken-bra-kompis-du-är-kramar, fåniga utklädnader och pinsamma danser på allmän plats för mina framtida kursare, de senaste veckorna. Det är ju sånt som glada och roliga människor håller på med. Och när jag dyker upp, den 3e september, kommer jag inte kunna göra annat än sitta längst bak i klassrummet, anteckna frenetiskt ch se sur ut (och naturligtvis sitta kvar i klassrummet och se sur ut på rasterna också (och låtsas att jag trivs med det)) på lektionerna och aldrig prata med nån. För jag är den tråkiga killen som inte kom på nollningen.

Å andra sidan - imorrn är det skumparty. Hur fan skulle jag kunna gå på skumparty ensam, utan att känna någon? Min association till skumparty är Rollergirl på repeat i högtalarna, rosa eller gröna drinkar och sen att alla klär av sig nakna och smeker in varandra i lödder. Jo, det låter ju kul, men jag vågar faktiskt inte.

Remember

You can't go right - 'til you go left

Allt för cashen

Idag spelade Pickadoll på Volvo 3Ps family day. Det blev inte det publikrekord vi hade hoppats på. Arrangören sa att det var 2300 anmälda, så då såg vi framför oss hur ett gungande publikhav, vars slut man inte kunde ana, skulle stå framför scenen och jubla. Nånting gick nog snett, för väl där hade vi aldrig mer än 15 åskådare på samma gång. Ibland bara ljudteknikern. 2300 människor kan väl inte riktigt bara gömma sig så där?
Men det är lugnt med oss, för vi får 10000:- för det hele. 10000:- plus moms. Det är fett. Och jag ska kanske ta över min fars gamla företag TV-patrullen och försöka lära mig att skattefiffla.

Jag har en gratäng i ugnen. Bland ingredienserna märks aubergina, mozzarellaoch linser. Kan bli grymt.

- 20 minuter senare -

ok, det blev sådär. Inte illa, men lite smaklöst.

hektiska dagar

Det har varit ganska fullt upp sen jag kom hem. Jag har i princip jobbat heltid i två veckor, paralellet med att försöka flytta in och få lägenheten fin och att försöka förtjäna min återvunna plats som basist i Pickadoll. Igår var jag dessutom tvungen att ägna halva dagen åt att bråka med min franska bank, som vägrar släppa mig ur sitt järngrepp. Faktum är att jag är totalt pank (fast jag har lånat 3000:- av mina föräldrar) samtidigt som jag har 620 euro på mitt franska bankkonto. Frustrerande. Dessutom har jag egentligen 680,18 euro, men de drog 60,18 euro för en adresssökning. Jag blev så arg när jag hörde det att det nästan kändes skönt. Känner ni igen den känslan? Jag har ju hatat de jävla idioterna på Le Crédit Lyonnais sedan i januari, och när de nu, två dagar efter att jag var där, skrev på 15 papper och berättade att jag skulle flytta till Sverige (och aldrig blev tillfrågad om min nya adress) tog 60,18 euro för att göra en adresssökning så känns det ungefär som att titta på bilder av massgravar för arkebuserade judar under andra världskriget (därmed inte sagt att jag känner mig som en arkesbuserad jude): man hatar tyskar (eller i det här fallet franska banktjänstemän, framför allt Monsieur Thach) så mycket att det blir varmt och skönt i hela kroppen.

Fast jag ska inte gnälla. Jag har precis bestämt mig för att ta ledigt resten av veckan. Vill inte framstå som alltför bortskämd, som i denna tid av total fattigdom (jag ligger ju praktiskt taget på minus) väljer att inte jobba, fastän jag skulle kunna. det är bara det att den 25e september är så långt borta, och då kommer jag med största sannolikhet ha fått två omgångar studiemedel, plus mina 680,18 euro. Så det är inte så motiverande att stressa järnet nu för att bli skitrik i oktober. Fast det är klart... det är ju gött att vara rik. But than again, jag var på arbetsintervju på ikea igår, och jag vill också vara 100% tillgänglig för dem nu, och inte lova en massa dagar åt de satans bilindustrierna.

Låt mig berätta om mitt jobb för bilindustrin (hmm, man kanske har tystnadsplikt om sånt här kom jag på, så jag ska tala i abstrakta ordalag): Först jobbade jag på ett företag som fått in några lastbilslaster med en produkt, som de misstänkte att nån hade pissat på. Så då luktade jag på en massa produkter för att se om de luktade piss. Sen satt jag och klippte bort en grej som egentligen redan borde ha varit bortklippt, från en produkt. Sen stod jag på ett löpande band med bilar på för att kontrollera ungefär var femte bil (dvs göra en insats ungefär var femte minut (i bästa fall, ibland stod jag sysslolös i 20 minuter) för att kolla och skriva upp om den var lite trasig. Jag tycker att det är lustigt att alla de olika arbetsuppgifterna går ut på att fixa nåt som nån annan har klantat till. Eftersom jag tycker att bilar borde avskaffas, så har jag inga problem med att bilindustrin klantar sig. Jag har heller inga problem med att de ger mig lön.

inget å göra

Jag bävade för att ringa det läskiga jobbsökarsamtalet till IKEA, så istället gjorde jag en massa grejer som det inte fanns nån anledning till att göra. Slutligen, klockan två, ringde jag, och det gick finfint och jag ska på intervju nästa tisdag. Således är jag totalt sysslolös i sju dagar framöver. Nu kokar jag strängarna på min bas, det känns lite fånigt, men det brukar bli lite bättre att spela på dem då. Ska försöka bränna en skiva också.

Det är skönt att vara hemma

Nu sitter jag vid det stora balkongfönstret i vad som förut var Lydias lägenhet, på sjunde våningen i en stor röd tegelbyggnad vid Brunnsbotorget på Hisingen i Göteborg. Nedanför finns en ICA som, bortsett från vin- och ostutbudet, är en alldeles underbar mataffär. Man kan se Masthuggskyrkan härifrån. Och den fina bron. Och den fula bron. Man kan åka till replokalen på 11 minuter. Och till stan på 11 minuter. Jag sitter och tittar på Masthuggskyrkan och Ramberget och den jättestora biltema-affären på Backaplan och jag lyssnar på Lambchop. I ugnen står en moussaka.

Jag var på Way Out West i helgen. Den åtråvärda utmärkelsen "Nils bästa konsert under Way Out West-festivalen" delas mellan Koop och Regina Spektor. Fast jag är ganska övertygad om att jag, ifall jag hade lämnat tråk-hives en halvtimma tidigare hade satt The Go! Team som nummer ett. Jag och Lydia såg två låtar och det var kanske det coolaste och mest energiska jag någonsin sett.

Förra veckan jobbade jag på IKEA, och det var tametusan inte illa. Kanske är det för att jag är van vid 25 minusgrader på jobbet, men kanske är det också så att det helt enkelt är en bra arbetsplats. Tyvärr var det bara ett tillfälligt bemanningsföretagsjobb, men imorrn ska jag ringe och charma en som heter Johanna, så kanske jag får komma tillbaka, utan att vara uthyrd.

Nu blire moussaka. Hejdå