En riktig ekonom

Jag tror att jag har börjat komma i kontakt med äkta nationalekonomiskt svineri nu. Sånt som denna akademiska gren, med all rätt, föraktas för. Jag läser boken Finns det en marknad för hemarbete, som satte igång debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, eller pigdebatten, som vi till vänster föredrar att kalla den. Jag har inte hunnit så långt, men jag har redan blivit alldeles förskräckt ett flertal gånger. Som när författaren t.ex. skriver att med nuvarande pensionssystem så är incitamenten dåliga till att uppfostra högproduktiva barn. Eftersom barnens produktion tillfaller hela den pensionerade befolkningen, inte bara föräldrarna, så bryr sig föräldrar inte om att uppfostra sina barn till att bli högproduktiva. Vad fan?! Vem uppfostrar barn med målet att de ska bli högproduktiva? Och vilken förälder är så beräknande att den låter sin framtida pension bestämma hur väl den tänker uppfostra sitt barn? Jag är provocerad.

Jag och Mats var i Malmö i torsdags. Det var schysst. Vi besökte terrariet i Folkets park, vilket bjöd på både skräck och förtjusning. Skräckblandad förtjusning. De hade superstora ormar, spindlar och annat äckelpäckel. Och det sjuka var att montrarna var gamla träskåp med glasdörrar, och det såg ut som att man hur lätt som helst kunde dra upp haspen och släppa ut de livsfarliga djuren. Vi testade inte.

Där fanns även kängurus.

















Vi var i Malmö för att gå på konsert med Lambchop, men kom alltså tidigt på morgonen och spenderade hela dagen i Malmö (samt lite i Lund). Utanför KB, konsertlokalen för kvällen, såg vi den här bussen. Och tanken dök upp att det kanske var Lambchops turnébuss. Från bussen gick en snubbe i slitna jeans och sliten jeansjacka. Vi tänkte "kanske är killen med i Lambchop". Alldeles för sent kom vi på tanken att vi borde följa efter honom. Då hade han redan hunnit en bra bit i förväg och vi kom inte ifatt. Men, mycket riktigt, senare på kvällen satt samma gubbe, i samma slitna jenas och tillhörande jeansjacka bakom pianot och kompade världens skönaste Kurt Wagner. Den jeansklädde pianisten skötte även typ häften av mellansnacket under konserten. Bland annat drog han skämtet "We've learned lately in the US that a white cow says moooh, but a black cow says move out of the way". Vi skrattade artigt, men fattade inte alls vad han menade. Senare, efter konserten satt vi och drack öl, och det gjorde även gubbarna i Lambchop. Vi fick oss en liten pratstund med en av gitarristerna. Mats passade på att fråga om ko-skämtet "was that a racial joke?". "Sort of", svarade gitarristen. Någon som fattar? Ska vi tolka det som att pianisten i Lambchop tycker att det är jobbigt med en svart president?

Senare tog även Mats en bild på mig och Kurt Wagner. Jag är lite stolt. Han är inte världens kändaste kändis, men han är faktiskt riktigt cool ändå.

Och Mats har säkra källor som säger att pianisten, även på fredagens spelning i Göteborg, hade på sig slitna jeans och jeansjacka. Vilken jävla rockstjärna.

idol-juryn

Vad fanken! Den lille killen Johan är ju den enda som har själ i det där programmet. Och när båda jury-killarna hävdade att Signed, sealed and delivered är Stevie Wonders sämsta låt då gick jag i taket. I just called to say I love you hallå!? Juryn är uppenbarligen korrupt!

EU suger (kuk)

Jag kom på att jag ville skriva ett blogginlägg men kom inte på vad jag ville skriva om. Eller rättare sagt - jag har alltid velat skriva om det här med Lissabon-fördraget, men jag drar mig alltid lite för att vara politisk i min blogg. Men nu tar jag mod till mig, för jag har inget bättre att skriva om. Och jag tycker att det här är så himla sjukt i huvet!

Först fick Frankrike och Nederländerna rösta om fördraget. Båda sa nej. Egentligen räcker det med att ett land säger nej för att fördraget ska falla, för så funkar det enligt EU:s nuvarande grundlag. Det kan man i och för sig tycka är lite konstigt, men så är det. Hur som helst behövde alltså två länders folk säga nej innan man insåg att man var tvungen att avbryta processen. Man skulle ta fram ett nytt förslag till fördrag, som det holländska och franska folket (och resten av EU:s medlemsstater) skulle kunna acceptera. Lyckades man? Det kommer vi aldrig få veta för Frankrike och Holland kommer inte våga ta chansen att fråga folket igen. Däremot fick Irland folkomrösta den här gången. De sa också nej. Enligt gällande EU-fördrag borde Lissabon-fördraget återigen falla och behöva revideras. Men det sker inte. Processen fortsätter, alla övriga länder ratificerar fördraget, utan att fråga sina befolkningar och Irland får "betänketid" om hur de vill tolka sitt folkomröstningsnej (vadå tolka? de sa nej, hallå!). Jag tycker att det är sinnessjukt. Det hade på något sätt varit rimligare om man inte hade frågat folket från första början. Då hade man kunnat låtsas som att man ändå trodde att man hade folkets stöd. Nu är det så uppenbart att man skiter fullkomligt i folkviljan.

Och nu till Sveriges agerande. Det blir ingen folkomröstning här. Det var aldrig ens tal om att låta folket rösta. Kan det bero på att man lärde sig av EMU-omröstningen, där en stor riksdagsmajoritet blev överkörd? Klart är i alla fall att samma partier är positiva till fördraget som var positiva till EMU, endast vänsterpartiet och miljöpartiet är emot. Att bara förmoda att svenska folket skulle vara positiva till Lissabon-fördraget, eftersom våra folkvalda är det, är helt klart en grov chansning (om man t.ex. betänker vår inställning till EMU eller det faktum att alla de tre folk som fått rösta om Lissabon-fördraget har sagt nej). Hur som helst ska riksdagen rösta om fördraget den 20e november. Det kommer att bli ja. Egentligen, om EU följde sin egen grundlag, finns det ingen anledning att ta ställning till fördraget nu, eftersom Irlands folkomröstning redan fällt det. Men ja, det skiter man uppenbarligen i.

Skulle jag då rösta ja eller nej, om vi hade fått folkomrösta om Lissabon-fördraget? Det vet jag faktiskt inte. Det är inte alls omöjligt att jag hade röstat ja. Jag skriver i alla fall inte det här för att jag är emot fördraget som sådant. Problemet är ju, och anledningen till att jag skrivit hela detta, alldeles för långa, blogginlägg är ju att jag inte vet. Jag vet inte ens vad fördraget innebär. För det har ju inte debatterats. Det är en ganska omfattande förändring av EU:s grundlag, som är överordnad Sveriges grundlag, och jag vet inte ens vad det innebär. Det är det som är så ofattbart odemokratiskt.


Och nu till lite trivialare frågor. Vad gjorde jag i helgen månntro? Jo, Pickadoll spelade på Slussens pesionat på Orust. Så här vackert var det där:


























Vi spelade även på Sticky Fingers i torsdags. Torsdagens spelning var den bästa på mycket länge, men som helhetsupplevelse var spelningen på Orust trevligare. Vi fick himla mycket god mat, sov i hotellsängar med havet precis utanför fönstret och på kvällen söp vi hårt. Supandet blev ett slags eldprov för mitt nya liv med resorb. Men några ordentliga slutsatser kan jag inte dra. Jag spydde inte som en hund på söndagen, vilket annars är brukligt när jag dricker såpass mycket som jag gjorde i lördags. Däremot mådde jag pyton i morse. Jag gick upp vid 8 för att tvätta. Mådde skit. Sov i två timmar. Försökte hjälpa Lydia med tvätten men mådde skit och gick och lade mig igen. Gick upp vid 13 och mådde bra. Det hela påminde väldigt mycket om en bakfylla. Kan det vara så att jag med hjälp av resorb sköt upp bakfyllan i 24 timmar? Det låter märkligt. Men jag känner att jag måste fortsätta testa innan jag kan dra några säkra slutsatser.