En riktig ekonom

Jag tror att jag har börjat komma i kontakt med äkta nationalekonomiskt svineri nu. Sånt som denna akademiska gren, med all rätt, föraktas för. Jag läser boken Finns det en marknad för hemarbete, som satte igång debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, eller pigdebatten, som vi till vänster föredrar att kalla den. Jag har inte hunnit så långt, men jag har redan blivit alldeles förskräckt ett flertal gånger. Som när författaren t.ex. skriver att med nuvarande pensionssystem så är incitamenten dåliga till att uppfostra högproduktiva barn. Eftersom barnens produktion tillfaller hela den pensionerade befolkningen, inte bara föräldrarna, så bryr sig föräldrar inte om att uppfostra sina barn till att bli högproduktiva. Vad fan?! Vem uppfostrar barn med målet att de ska bli högproduktiva? Och vilken förälder är så beräknande att den låter sin framtida pension bestämma hur väl den tänker uppfostra sitt barn? Jag är provocerad.

Jag och Mats var i Malmö i torsdags. Det var schysst. Vi besökte terrariet i Folkets park, vilket bjöd på både skräck och förtjusning. Skräckblandad förtjusning. De hade superstora ormar, spindlar och annat äckelpäckel. Och det sjuka var att montrarna var gamla träskåp med glasdörrar, och det såg ut som att man hur lätt som helst kunde dra upp haspen och släppa ut de livsfarliga djuren. Vi testade inte.

Där fanns även kängurus.

















Vi var i Malmö för att gå på konsert med Lambchop, men kom alltså tidigt på morgonen och spenderade hela dagen i Malmö (samt lite i Lund). Utanför KB, konsertlokalen för kvällen, såg vi den här bussen. Och tanken dök upp att det kanske var Lambchops turnébuss. Från bussen gick en snubbe i slitna jeans och sliten jeansjacka. Vi tänkte "kanske är killen med i Lambchop". Alldeles för sent kom vi på tanken att vi borde följa efter honom. Då hade han redan hunnit en bra bit i förväg och vi kom inte ifatt. Men, mycket riktigt, senare på kvällen satt samma gubbe, i samma slitna jenas och tillhörande jeansjacka bakom pianot och kompade världens skönaste Kurt Wagner. Den jeansklädde pianisten skötte även typ häften av mellansnacket under konserten. Bland annat drog han skämtet "We've learned lately in the US that a white cow says moooh, but a black cow says move out of the way". Vi skrattade artigt, men fattade inte alls vad han menade. Senare, efter konserten satt vi och drack öl, och det gjorde även gubbarna i Lambchop. Vi fick oss en liten pratstund med en av gitarristerna. Mats passade på att fråga om ko-skämtet "was that a racial joke?". "Sort of", svarade gitarristen. Någon som fattar? Ska vi tolka det som att pianisten i Lambchop tycker att det är jobbigt med en svart president?

Senare tog även Mats en bild på mig och Kurt Wagner. Jag är lite stolt. Han är inte världens kändaste kändis, men han är faktiskt riktigt cool ändå.

Och Mats har säkra källor som säger att pianisten, även på fredagens spelning i Göteborg, hade på sig slitna jeans och jeansjacka. Vilken jävla rockstjärna.