björk

Jag har jobbat hårt på ikea hela helgen och direkt efter jobbet idag åkte jag och repade det mest överpeppade och tokiga (och enda) repet på hur länge som helst. Så när jag kom hem och det var lugnt och tyst för första gången på typ 48 timmar fick jag lust att lyssna på Björks skiva Vespertine. OCh jag insåg på nytt att den är så sjukt bra. Jag kommer ihåg första gången jag insåg det: det var när jag jobbade på postterminalen i Fläskebo (yep, det heter så). Där bullrade det konstant och folk ropade och det var svårt att tänka sammanhängande. Och jag hade bara en otymplig cd-spelare att lyssna på musik i, vilket jag sällan orkade. Och dessutom lyssnade jag nog bara på Manu Chao på den tiden, vilket var ytterligare stressande och (tänker jag mig nu, tre år senare) förmodligen kändes lite malplacé i svensk industri-lokal. Men så en gång lyssnade jag på Vespertine och det var som om allt blev tyst och jag var ensam på Vatnajökull med en massa postorderpaket att packa. Jag minns det som väldigt fint faktiskt.

Det är nästan lika fint att lyssna på Vespertine ikväll. Men inte samma sorts sinnliga upplevelse. Det kan bero på att jag kombinerar skivan med att snacka med Lydia och käka lövbiff, istället för att stå i ett iskallt lastbilsflak och leka tetris med folks netonnet-beställda platt-tvs. Det sistnämnda känns mer som Björk-stämning.

Lydia undrade vad som möjligtvis kan vara Björks reaktion på finanskrisen och det faktum att Island håller på att sjunka ner i nordatlantens djup. Vi kom överens om att vi inte kan tänka oss att Björk bryr sig. Det känns som att hon bor på ett berg med tre getter och bara käkar rötter (kanske byter till sig en tokig limegrön poncho ibland, från en granne i utbyte mot en sång) och att hennes lilla enpersons-ekonomi står stabil medan världsekonomin gungar. Hon känns inte som en aktieklippare direkt.

Nu är skivan slut. Jag ska sova.