en ömklig nils

Det är idag tio år sedan Backa-branden. GP har gjort ett rätt fint reportage där olika personer som berördes av branden får säga några väl valda ord om det som hände. Och så är det svartvita närgångna bilder på var och en. Jag började gråta. Det är ganska ovanligt att jag gråter och jag kan inte riktigt säga vad det var med det här blödiga tio-år-senare-reportaget som är så mycket mer sorgligt än en himla massa andra saker man ser dagligen. T.ex. varför började jag inte gråta inatt på bussen hem, när en otroligt full stackare ramlade fram och tillbaka i bussen och hostade slem i sin hamburgare? Det var jätteäckligt och sorgligt och alla tittade bort. Eller snarare - vad är mer sorgligt med att 63 ungdomar dog för tio år sedan än att flera tusen dör dagligen i krig och svält? Varför gråter jag inte vid varje frukost? Är inte alla människors liv lika mycket värda? Och är inte död och lidande idag mer sorgligt än död och lidande för tio år sedan (annars - om man drog det in absurdum - skulle vi ju behöva gå runt och känna sorg över de som dog i digerdöden på 1300-talet, det är ju inte helt rimligt)?

Men sen tänkte jag såhär: Det ska nog till en liten känslomässig störning för att inte beröras mer av en katastrof 200 meter hemifrån, än en katastrof på en annan kontinent. Även om det känns lite skevt.


Igår söp jag. Jag är ju egentligen nykterist, men jag funderar på att sluta vara det, för jag har hittat ett annat sätt att slippa bakfylla. Resorb. Det är en brustablett som man kan köpa på apoteket. Den marknadsförs inte som bakfyllepiller, men alla verkar veta att den är det ändå. Jag undrar hur den kunskapen har spridits. Jag vet inte ens varför jag själv vet det... Nu har jag bara testat en gång och jag vet att det är ett alldeles för svagt statistiskt underlag för att kunna dra några slutsatser. Men eftersom jag inte alls är sugen på att vara nykterist tänker jag definitivt testa ett par gånger till.