Big news

Lappen här till vänster ser inte mycket ut för världen. Men den är faktiskt ganska speciell. Den är mitt preliminära körkort, i väntan på att dom trycker upp mitt riktiga. Jag har haft den i fickan sedan klockan fyra idag. Det har inte känts särskilt speciellt, men jag antar att det är ganska stort ändå. Jag kan stryka en punkt som har stått på min att-göra-lista sedan 2002. Nu kan jag koncentrera mig mer helhjärtat på att blogga.




Ja, det har ju varit lite tamt här på bloggen på sistone. Jag ber om ursäkt, och hoppas att ni har hittat andra sätt att roa er. Roat mig är just vad jag har gjort. För en gångs skull fick jag med mig kameran och jag kan därför låta er njuta av lite härliga partybilder. Låt oss glömma att det är tisdag imorgon och att det kommer att snöa.

















Pickadoll hade spelning på Sticky Fingers. Mats jobbade på sin nya stil, inspirerad av rocklegenden Joey Roth. Bodil fyllde 19. Jag frossade i mat, vin, chokladkaka och vodka, medans anna bara log finurligt. Vi hade spelning i Stenungsund. Det blir lite rörigt med bilderna här, men det är väl talande på något sätt. Det har varit en rörig och härlig helg.



För att fira körkortet köpte jag en skjorta. Det var min mammas idé. Jag ringde henne direkt efter. Hon blev mycket gladare än jag och tyckte att det var dumt att jag inte hade tänkt fira. "Gå och köp dig något fint", var hennes förslag. Och på vägen till bussen gick jag förbi affären weekday, där det var super-mega-rea. Jag köpte en skjorta för 50:- och är nu med i den satanistiska klubben vi-som-har-cheap-monday-plagg (ingen kan väl ha missat detta, men jag måste ändå förklara för Maria som är i Indien. För jag tycker att det hela är otroligt komiskt: Cheap Monday sitter snart på varenda modemedveten svensk rumpa, och deras logo är en döskalle vars rynka i pannan är ett uppochnerpåvänt kors. En präst uttalade sig nyligen i nån av kvällstidningarna om att han uppfattade detta som satanistiskt och stötande. Jag förmodar att deras jeansförsäljning har ökat sedan dess) Jag har fortfarande inte fattat det stilfulla i deras tight ass jeans (som saknar både teologi och geometri), men skjortan som jag köpte idag var sannerligen värd 50:-. Dessutom är satanistsymbolen naturligtvis helt rätt ett valår som detta. Rösta inte på kristdemokraterna liksom. Dom är nämligen dumma i huvvet. Det är förmodligen vänsterpartiet också, men det är inte mycket att göra åt. Rösta på dom ändå.

Nekrofili?

Det händer väldigt mycket just nu. Jag har inte hunnit skriva och har egentligen inte tid nu heller. Imorrn spelar Pickadoll på Sticky Fingers och jag har inte valt kläder än. Det är gratis inträde innan klockan nio, så du har inget att förlora.
Och sen är det fest på fredag och så är jag bakfull på lördag och sen har vi spelning på lördag och sen åker jag till Varberg så räkna inte med supermycket bloggande framöver. Men det är väl egentligen positivt eftersom hela anledningen till att jag startade den här bloggen var att jag var uttråkad och arbetslös, och nu har jag både jobb och skoj.

Innan jag går iväg för att prova kläder inför imorrn vill jag berätta om en mycket märklig sak som hände imorse. Jag promenerar alltid till jobbet och går då över västra begravningsplatsen som är en väldigt stor kyrkogård. Det är alltid väldigt lugnt på kyrkogården, och vid kvart i sju imorse verkade allt vara som vanligt. Men plötsligt parkerade en bil vid vägkanten, sisådär 50 meter ifrån mig. Dörren öppnades och jag hörde "är det det här du kallar kärlek, det här du kallar kärlek, då vill jag inte längre va me" på väldigt hög volym. Vet ni vilken låt jag menar? I så fall förstår ni varför jag genast blev misstänksam och skraj. Bara riktigt störda personer (förslagsvis nekrofiler) lyssnar väl på sånt? Två sekunder senare ser jag någon springa väldigt snabbt ifrån bilen. När jag säger väldigt snabbt så menar jag inte någon morgonjoggare eller nån som springer för att hinna med bussen, utan en person som antingen tävlar hårt eller flyr för sitt liv. Personen försvinner bakom en krök. Några sekunder senare passerar jag bilen på en vägbredds avstånd. Då stiger en väldigt biffig karl ut. Han är enbart klädd i t-shirt trots att det är flera minusgrader ute. Jag ser att han har något avlångt i händerna, min första tanke är att det är någon slags stav men jag hör samtidgt ett "klonk" som av metall mot asfalt, och tänker att det nog är en spade.

Här tar historien slut... Jag har ingen upplösning och ingen förklaring. Om någon har en spännande tolkning så kan ni väl lämna den som en kommentar här på bloggen (jag tror inte att man ska behöva skriva det i pickadolls gästbok). Alla som inte tror att en nekrofil är inblandad kommer jag att avfärda som naiva.

Crazy party weekend - en hyllning till alkoholen

Jag hade egentligen ett rätt bra och seriöst ämne som jag tänkte ta upp här i bloggen idag. Det hade passat finfint - jag tycker att det är ganska intressant och det är till och med lite småsnaskigt. Men det får vänta för jag har precis kommit hem från ett party och är lite småfull. Så nu ska jag refera en riktigt tokig partyhelg. Ni kommer förhoppningsvis bli lite avundsjuka och tänka att jag har ett väldigt roligt liv. Men låt er inte luras. Titta ut genom fönstret - jag är en cyklande brevbärare och göteborg går igenom sin värsta vinter sedan istiden. Allt fortfarande misär och jag är fortfarande singel.

My crazy party weekend:
Det började med mig och frida på after work. Jag trodde att allt skulle bli tråkigt och schlet. Joel (som hade lovat att inleda sin brottsliga bana som alkoholutköpare) called in sick, alla Mats polare (inkl. honom själv) bangade häng hemma hos mig och jag kände mig dissad (jag kommer att skriva mer om detta på ett mer tårdrypande vis alladeles strax). Men på Jeffrey's (jag ska fan bli stammis där) mötte vi Mikael Ingesson, Erik Börjesson, Erik Thoresson från Spacesuit ballet dancers, samt den sistnämndes flickvän Albertina (wow, sjukt namn) och började äta hutlösa mängder mat tillsammans. Frida gick på party och istället för att bli övergiven hängde jag med SBD-människorna (i vilkas umgänge jag känner mig pytteliten och jättefånig) till party hos KS, sångaren i det eminenta funkbandet Phony Phokes. Där hängde det en massa folk som gick på handelshögskolan. De var precis som man förväntar sig att handelshögskolefolk ska vara (om man är kommunist och arbetarklassromantiker som jag): sliskiga.




<--- The bangers








Förlåt om jag skriver jobbigt med en massa paranteser och grejer. Jag är full. Det är en bra ursäkt, visst?

På KS:s party stal vi läsk. Erik Börjesson spelade knäpp funk, earth wind & fire och Van Halen-tappingsolon för de sliskiga människorna. Jag åt nötter med Albertina. KS försökte döda mig med sina dartpilar. Allt var konstigt. Jag var ledsamt nykter och from. Då ringde John, världens kristnaste och nyktraste människa och frågade om jag skulle med på fest hos Klara the babe. Eftersom KS bor fem minuters promenad hemifrån mig och Klara the babe ungefär tio minuters promenad ifrån mig tog jag omvägen förbi hemma - drack kaffe, vodka och hämtade öl. Jag kände mig härligt tokig och gick rätt ut i skogen. Snart hördes skrik. Jag följde ljuden och hamnade hos Klara the babe.

Klara the babe är i sanning en babe. Inte nog med att hon är råsnygg och spelar bra trumpet - hon har dessutom ungefär femhundra vänner som gärna kommer på fest i hennes trevåningsvilla. Jag är en av hennes femhundra vänner. På partyt var allt brutalknäppt. Jag var nyktrast och äldst men blev ändå upphånglad av en knäpp tjej. Ni som följt min blogg noga vet att jag är lite fascinerad av hur man hånglar upp människor. Den knäppa tjejen hade helt klart en rolig taktik: hon tog mig i handen och sa kom. Sen drog hon mig uppför trapporna in i ett rum med en massa kuddar samt en säng och lade mig i sängen och sig själv bredvid. Sen hånglade vi en stund. Sen insåg jag att jag är en anständig kille och gick därifrån. Det var fan inte anständigt av mig, men eftersom hon var sju resor värre hade hon ju ingen rätt att påpeka det.
Vad hände sen då? Jag snackade med en massa knäppgökar. De tyckte förmodligen att jag var tråkig. John var den enda som inte söp och det märktes som vanligt inte. När jag ville gå, framemot halv fyra satt han och spelade håkan hellströmlåtar för en massa halvsovande fylletyper. Sen var det slut. Jag sov dåligt.

Idag var det fest igen. Det började bra: jag lagade lasagne i min ensamhet och bestämde mig för att dricka rödvin till. Men eftersom min baginbox nästan var slut slet jag ur bagen ur boxen. Det visade sig till min förvåning att det fanns mer än tre glas att krama ut ur den tomma vinboxen, och jag var således full redan när jag gick hemifrån vid halv åtta.
Jag blev naturligtvis inte nyktrare av sexpacket jag köpte på vägen och jag ville ju inte vara oartig när den ena värdinnan erbjöd sig att blanda en drink åt mig. Så det blev en toppenkväll förstås.

Kvällens fest var en födelsedagsfest för en tjej som jag halvkände litegrann när jag var med i ungvänster i Varberg för sisådär fem år sedan. Ungefär samma folk hängde där som brukade hänga på ung vänster-mötena för fem år sedan. Det var lite konstigt. Jag åt många chips. Några bakade en kaka. Inget spektakulärt hände. Jag är glad att jag har blivit bättre på att konversera om ingenting med folk jag inte känner. Alla var jävligt hippa. Jag köpte en demo av en snygg tjej. skivan heter modern sex /death formula. Jag är mållös.

Jag promenerade hem även i natt. Först var jag nostalgisk. Sen förbannade jag snön. Sen mötte jag ett gulligt par som verkade väldigt förälskade och lite vingliga och denna händelse försatte mig i ett otroligt emotionellt tillstånd. Jag tror att jag är dissad och jag känner mig ensam. Jag medger att jag är en bortskämd skit. Jag har många vänner. Jag har msn. Snart bor jag tillsammans med Joel och han kommer vara som en pojkvän minus sex. Men det hjälper inte. Jag vill ha en flickvän. Det har inte så mycket med sex att göra (jojo, jag är sexuellt desperat - naturligtvis) utan handlar nog lika mycket om att jag spenderar på tok för mycket tid helt ensam, med min blogg, eller med att laga mat som jag sedan äter helt ensam. Det känns lite meningslöst på något oförklarligt vis. Som om jag tröttnat på att engagera mig för min egen skull. Förmodligen är mina starka känsloyttringar en reaktion på att jag har skickat ett sms och inte fått något svar. Jag känner på mig att jag kommer dö ensam. Och att den enda som kommer att minnas mig är min blogg.

Puss & godnatt.

Snö

Eskimåerna har hundra ord för snö. Idag har jag uppfunnit 67 (sextiosju) nya ord för kuken-i-helvetet! Jag ser det faktum att mitt nya arbete som brevbärare sammanfaller med den värsta vintern i mannaminne som ett bevis på att gud hatar mig (vem kan klandra honom (henne? den?), jag har ju inte varit alltför kärleksfull mot gud). Nåväl. Jag förtjänar vår och det gör du också.

Jag har precis höjt mitt månadsgivande till greenpeace (från det lägsta till det näst lägsta alternativet) och idag fick jag ett tackbrev. Det innehöll ett tackbrev samt en vykortsaktig bild på två tecknade späckhuggare. Källsorteras sådana bilder som papper eller kartong?

Det här är min syster. Hon är inte bara tuff och smart. Hon har massa andra fina egenskaper. Hon har skrivit en uppsats om framtiden för henne själv och vår familj. Om mig skrev hon att jag är journalist och författare och har en fru som jobbar i Asien för läkare utan gränser.

Jag blev stolt. Om du som läser detta är en kvinna som tänker dig en framtid inom läkare utan gränser och skulla vilja leva ditt liv tillsammans med en journalist/författare med starka vader och god hygien så skicka ett mail till nilswestling@hotmail.com

Några bra grejer och några dåliga

Min flatmate sedan ett år och tre månader flyttar till Australien klockan 07:00 imorgon bitti. Det är förmodligen en ganska stor förändring i mitt liv. Istället kommer jag att bo med tre andra karlar och testosteronet kommer att flöda. Vi kommer att ha porrafton tre kvällar i veckan, och när det är sport på tv, får ni gärna komma på besök i ert svettigaste nätlinne (jadå, vi bjuder på chips och öl).
En bra sak är att jag efter säkert ett halvårs väntan, återigen har ett vardagsrum. Och Sara har lämnat en massa mat som jag måste rädda från förruttningsprocesserna (hur är det med vodkan? nog ruttnar väl den?), därför är jag nu mätt och lycklig.

Igår var det alla hjärtans dag. Jävla kommersiellt jippo säger jag som inte fick någon kärlekshälsning. Att jag inte skickade någon kärlekshälsning är förstås min manifestation mon kommersiella jippon. Så det så.
Semmeldagen (-månaden?) däremot, är ett kommersiellt jippo som jag omfamnar kärleksfullt. Semlor är som jag tänker mig himmelriket: vita, fluffiga, goda...

En annan vit och fluffig sak är snö.

Självömkan och konstruktivt hat

Idag tycker jag synd om mig själv. Jag fick inte jobba (vilket förstås är skönt, fast ändå dåligt om man tänker på att det jag har gjort idag varit precis lika meningslöst och gett mig inte en enda krona) så jag känner mig lite tjock. Jag hade tänkt springa lite, men det ser så satans kallt ut. Det är alldeles dimmigt och snön är inte vit längre. Jag har bara suttit still hela dagen. Jag lagade en ganska god Carbonara. Det är bäst hittills idag.

Egentligen vill jag bara att telefonen ska ringa. Det är det enda som skulle kännas meningsfullt. Jag borde bjuda hem nån och baka en kaka, men jag orkar inte riktigt. Det är en sån där ond cirkel. När jag inte har nåt att göra så försvinner all energi som jag behöver för att skaffa mig nåt att göra. Jävla skit.

Jag gick på toa en stund och nu är det helt mörkt.

Istället för att klaga kan man försöka göra något konstruktivt av meningslösa dagar. Nu ska jag hata rika människor istället. Det är inte ok att vara rik! Det är bra att jobba och tjäna pengar så att man kan köpa det man behöver. Men mamma: Det är inte ok att du bygger ut vårat hus. Tänk på hur många svältande barn som kunde få mat för de 200 000 kronorna. Jakob Wallenberg: Det är inte ok att du har massa miljoner på banken och köper aktier för en massa pengar som du aldrig har förtjänat att ha. Och Nils: det är inte ok att du lagt typ 1000 kronor på öl den senaste månaden. Det skulle bli mycket mat åt de svältande barnen. Jag ska rösta på ett parti som höjer skatterna för alla rika svin till hösten.

Förlåt

Kära läsare. Jag vill å det ödmjukaste be om er förståelse och ursäkt: Jag ska censurera. Jag ska låta detaljer ur mitt liv vara osagda. Jag ska behålla det för mig själv.

Emedan jag försöker minnas mina snedsteg fel och drömmer om en enklare tillvaro så tar vi oss en titt på petter och sommarsolen - Saltholmen augusti 05. Då var jag arbetslös och obekymrad.

Triumf

Min vän Viktor påpekade att jag borde nämna det här: jag fick hångla i helgen. Egentligen tycker jag att det är lite pinsamt att skriva om det, men jag antar att jag inte kan hålla på och censurera vad som händer i mitt liv om jag ska kunna behålla den stora och kräsna läsekrets (mitt band och viktor (nån mer?)) som jag lyckats tillskansa mig. Jag ska dock inte vara alltför detaljerad. Min egen integritet bryr jag mig inte mycket om (jag har ju en blogg som ni kanske märkt) men man är ju ofta två när man hånglar och jag ska inte hänga ut den stackarn. Hon kanske ångrar sig och skäms.

Nåväl, jag har ju diskuterat det här med hångla-upp-taktik innan och här kommer alltså en uppföljning. Så här gjorde jag: Jag köpte en cider -> Dansade tight -> Hånglade. Jag var inte särskilt full, och - om jag får lägga ödmukheten åt sidan en sekund - faktiskt ganska anständig.



<---- En morgon i höstas vaknade jag av att den här mannen stod utanför mitt fönster och spelade trombon. Det är lite vacker, visst?













Här är fem grejer jag hör varje dag på radio varje dag och hatar:
1. Lena Philipsson
2. Reklamjinglar (jag känner mig verkligen förnedrad av att höra vuxna människor sjunga saker som "bilia till 100 procent)
3. Sugababes nya låt
4. Pop nonstop i p3 (eller åtminstone programlederskan)
5. Love generation (from jamaica to the world - its just love)

Bubblare: James Blunt - Goodbye my lover (ååååhh den är saå tråkig!!! ååååhhh döda honom!!! (Alltså jag skojar. Trots att jag är kommunist så tycker jag inte att man får döda. Inte ens James Blunt.))

Och så fem bra grejer:
1. Christer (världens trevligaste snubbar) p3 varje dag 14-16
2. Pharrel (uppföljaren till "her ass is a spaceship and i want to ride" är "her ass is a loaf of bread" och den är minst lika bra)
3. Annika Lantz (jag önskar att hon var min mamma)
4. Laleh (jag önskar att hon var min flickvän)
5. Ekot (inte p3s "egna" nyheter och inte radiorix fuckin' kvällstidningssammanfattning)

Så. Där har ni det. Svart på vitt.




Min vän Viktor (fan vad jag tjatar om honom hela tiden) vågar inte skaffa egen blogg så han får tränga sig in här hos mig litegrann (för att ni inte ska blanda ihop oss så står Viktors text i kursiv stil) så det blir som en dubbelblogg:

Vickans Spalt.
Jag tänker nu åka snålskjuts på Nils omåttliga populäritet och få ut några av mina meningar.
Mitt nya liberala jag kommer kanske inte göra sig hörd... Det är trots allt en identitet jag inte är helt bekväm med ännu.
Mina klara radiofavoriter är Christer och Lantz. Man lär sig mycke fett...
Typ i dagens Christer fick jag veta att utrycket "skita i det blå skåpet" som myntades i filmen "Göta kanal"
kommer i från JanneLoffes farsas Belgiska släkt. I de blå skåpet förvara man nämligen linne å lakarn å de va ju inte så uppskattat å skita i det.
sånt här lär man sig i christer. christer e riktigt fin.

I gårdagens Lantz i p3 diskutera man vad konflikten om muhammedbilderna skulle heta i framtiden... typ som "skotten i sarajevo" eller nåt.
I USA kallar man konflikten för "The Cartoon controverse", vilket kan te sig lite ytligt för oss som är såpass involverade.
Detta hade Dick Harryson (Professor i Historia vid Lunds universitet tillika folklig profil känd från tv-programmet "På spåret") ett kvarts föredrag om..

Jag vill även tillägga att jag, före jul, såg Morgan från Christerredaktionen på La SOmbrita. Han ragga inte bara på en utan (hör å häpna) hela två medelålders damer.

Till sist skulle jag vilja säga att tandvård är väldigt dyrt. Ja till gratis tandvård säger mitt Socialistiska jag medans min andra identitet åberopar fri konkurrens för pressade priser.

Yo!

PS: Jag tackar hjärtligt för den oförtjänt goda dager jag framställts i!


Ja du Viktor. Det där var väl lite intressant. Men jag tror nog att du kan vara lite mer privat och att även du har snaskiga detaljer om ditt privatliv som skulle må bra av att presenteras på detta offentliga obduktionsbord.

Jag skulle vilja skriva något om the cartoon controverse också egentligen. Men jag vet inte vad. Det är så bisarrt. Jag vet inte vems sida jag står på. Trots att jag är kommunist är jag nämligen positiv till både tryckfrihet och icke-våld och religionsfrihet. Och så tycker jag inte om att utmåla muslimer som en konstig grupp heller.
Slutsats: bilderna borde inte ha publicerats och de arga muslimerna borde ha protesterat på ett snällare sätt. Allt annat är knäppt.

Fredagkvällen (ett ganska ytligt inlägg)

Som jag lovade kommer här lite bilder och berättelser från fredagskvällen.


Vi inledde kvällen med att beställa in fyra liter starköl.










Vi var ganska många och var därför tvungna att stå i ett hörn och trängas, eftersom det inte fanns sittplatser åt alla. Det här är Viktor. Han har blivit lite liberal på sistone, men är trots det en abnormt bra kille. Han behärskar gitarr, trummor, matematik, filosofi, konversation och är dessutom en riktig snygging. Jag måste medge att jag finner en viss tröst i att han också är singel.






Och här är Al. Det står för Anna-Linnea. Som ni ser är hon väldigt häftig och jag skulle inte våga publicera en fånig bild på henne (jag skulle inte bli förvånad om hon skickade ut dödspatruller för att avrätta alla som vanärade henne), men jag hoppas att hon ser den uppmärksamhet som hon får här i min blogg som ganska positiv. Det var Anna-Linnea som fick oss att sluta schleta på jeffrey's (där ett coverband precis börjat spela rockin' in the free world) och gå på reggaeklubb på Henriksberg i stället.





När vi kom till Henriksberg var det fyra andra personer där. En var dj och en var bartender. Det såg ut att bli schlet, men som ni ser blev det bra.









Henriksbergsfjantarna stängde klockan två. Fjantigt, eller hur? Vi var ju inte färdiga, så jag och Frida mötte upp Mats samt Robin och Johan från vårt favoritband Spacesuit ballet dancers på järntorget. Johan köpte öl och vi åkte hem till mig. Det här var mitt livs andra (och bästa) efterfest. Vi åt chips och drack folköl och jag somnade strax efter fem.

Fråga mig inte varför mina strumpor ligger på skrivbordet. Det är väldigt konstigt.




Oundvikligen blev det morgon. Mats var en gay cowboy.
Jag tror att han var rätt schlet egentligen.











Och Robins frisyr var helskojig. Han var nog också rätt schlet.














And me, I ended up with sore lips. Rätt nöjd.

Varberg

Jag är i Varberg. Det är mysigt så länge jag är hemma, men så fort jag går utanför dörren blir det läskigt. När vi gick in på Willys för att köpa chips var det den första tjejen jag någonsin blev kär i som satt i kassan. Jag tittade inte på henne och önskade att hon inte kände igen mig. Förmodligen gjorde hon det, och mitt beteende var - inser jag i efterhand - väldigt pinsamt.

När jag bodde i Varberg var jag lyckligtvis en betydligt tystare och mer inåtvänd person. Jag höll mina känslor och förälskelser hemliga. Nuförtiden är jag mer utåtriktad och det är naturligtvis på alla sätt katastrofalt.


När min lillebror gick och lade sig för några timmar sedan utspelade sig följande konversation:
- Nils, måste du åka hem imorrn?
- Ja.
- Vad synd.

Kanske önskar jag att jag hade sagt något mer, men jag kom inte på något bra. Men jag lovar: jag hade tårar i ögonen. Det var en väldigt lycklig stund.
Dessutom har jag ätit god mat och druckit ett förstklassigt vin (63:-/flaskan = ganska borgerligt). Det är helt klart värt att ha en familj.






Egentligen borde jag skriva om gårdagens night out. Men för att kunna förstärka de snaskiga skrönorna med bilder, är jag tvungen att vänta tills imorrn. Håll ut vänner.

kukdag

Idag ringde min vän Anna till mig när jag jobbade. Hon var uttråkad och
undrade om jag möjligtvis hade ett rum i min lägenhet som hon kunde flytta in i. Jag tycker att det var ett skojigt initiativ och ett jättetrevligt telefonsamtal, och jag är uppriktigt ledsen att jag inte kan låta henne flytta in. Jag tycker att det är väldigt härligt med nån som försöker göra något drastiskt åt tristessen. Själv kan jag ibland känna en längtan efter lite tristess, för det kan vara ganska motiverande. Om jag började känna tristess skulle jag:
1. Flytta till Frankrike
2. Skriva en bok
3. Glo på film

På den här bilden ser Anna lite missnöjd ut, men i regel är hon glad. Jag tycker att hennes otroligt misstänksamma blick är ganska skojig. När jag träffar henne nästa gång ska jag ta en trevligare bild på henne och lägga upp här.

Idag var en jävla kukdag på jobbet. Jag tappade bort mig, frös om händerna, cyklade nästan vält i de snötäckta uppförsbackarna och hade fått fel portkoder. Jag cyklade runt i cirka sex timmar och en stackars flicka fick sitta ensam på kontoret och vänta in mig. Imorgon är det lyckligtvis fredag och fredag = After Work!
After Work är den bästa traditionen i mitt liv just nu. Jul är den tradition som möjligtvis skulle kunna konkurrera, men med tanke på att det går 52 after work på en jul, så vinner After Work.
Här till vänster ser ni David som just ska lassa in en hel massa mat i munnen. Maten syns inte för den skymms av Davids favoritöl: Krusovice (en riktig höjdare, som tyvärr är väldigt mycket dyrare än fat-Falcon). Vill du också dricka billig öl och äta gratis mat så ses vi imorrn nån gång mellan 17-20 på Majornas stolthet: Jeffrey's pub.