Varberg

Jag är i Varberg. Det är mysigt så länge jag är hemma, men så fort jag går utanför dörren blir det läskigt. När vi gick in på Willys för att köpa chips var det den första tjejen jag någonsin blev kär i som satt i kassan. Jag tittade inte på henne och önskade att hon inte kände igen mig. Förmodligen gjorde hon det, och mitt beteende var - inser jag i efterhand - väldigt pinsamt.

När jag bodde i Varberg var jag lyckligtvis en betydligt tystare och mer inåtvänd person. Jag höll mina känslor och förälskelser hemliga. Nuförtiden är jag mer utåtriktad och det är naturligtvis på alla sätt katastrofalt.


När min lillebror gick och lade sig för några timmar sedan utspelade sig följande konversation:
- Nils, måste du åka hem imorrn?
- Ja.
- Vad synd.

Kanske önskar jag att jag hade sagt något mer, men jag kom inte på något bra. Men jag lovar: jag hade tårar i ögonen. Det var en väldigt lycklig stund.
Dessutom har jag ätit god mat och druckit ett förstklassigt vin (63:-/flaskan = ganska borgerligt). Det är helt klart värt att ha en familj.






Egentligen borde jag skriva om gårdagens night out. Men för att kunna förstärka de snaskiga skrönorna med bilder, är jag tvungen att vänta tills imorrn. Håll ut vänner.