Bio är bra igen

En gång (tror att det kanske var dagen efter att jag sett Pirates of the Caribbean 2) skrev jag ett väldigt argt blogginlägg om hur ovärt det är att gå på bio. Jag vill göra ett tillägg. Det är ovärt att gå på bio, men inte alltid i Frankrike. I Frankrike har de inte helt sällan små biokampanjer då det är väldigt billigt. Nu händer det för andra gången den här våren. Dealen är: under söndag, måndag och tisdag får du gå på en film till priset av 7,50 euro, och därefter kostar alla filmer 2 euro. Det är ju naturligtvis hur värt som helst. Igår gick vi och såg Boulevard de la mort. Gissa vad det betyder... Det betyder Grindhouse - Death Proof på franska.
Den var rätt äcklig tycker jag. Men det är helt och hållet skönt att se tre förorättade stuntbrudar ta ut sin hämnd på snuskgubben Kurt Russel. Ganska äckligt egentligen hur man som filmtittare kan lockas att bli lycklig av helt oresonabelt och ursinnigt övervåld. Menmen. Tuff film.
Sen åt vi. Det var gott. Sen gick vi och såg Zodiac, som var väldigt lång och rätt spännande.
Och idag såg vi Zigenarnas tid, en film av Emir Kusturica från 1989. Den var för lång. Kolla på Svart katt, vit katt istället. Den är väldigt bra. Till och med min inte helt finkulturelle franska vän Hubert, som vi mötte på gatan när han satt och åt av de 8 cheeseburgare (fast han gav en till mig) och en Cheese Royale som han precis köpt på McDonalds, i väntan på Shrek 3, gillar den mycket.

Det där om de 8 cheeseburgarna var inte en överdrift. Det var ganska roligt och ett bra exempel (tycker jag, förlåt om jag är dömande) på att Hubert inte är så jäkla finkultur av sig.

Imorrn börjar min sista vecka på jobbet. Jag lovar, jag är inte ledsen. Jag kommer inte sakna det.

Killen som kallar mig Dils (namnet på en känd fransk barnvåldtäktsman, för er som missat) var jättetrevlig härmdagen. Vi pratade om en massa saker: stränderna i Tunisien och stränderna på Rivieran bl.a. Och så pratade vi om alkohol. Han frågade om jag drack mycket, varpå jag bad honom definiera mycket. Han svarade att fem glas, det tyckte han var mycket. Så då var jag tvungen att fråga om han menade öl, och om han i så fall menade pint, eller démi (halv pint, det vanligaste på franska krogar). Han menade att fem démi öl var mycket. Och då började jag längta hem till Sverige. Inte för att jag tycker att mitt drickande begränsas här (verkligen tvärtom) men jag saknade att sitta och dricka öl efter öl på ett sunkigt hak i Majorna. Det är billigare än i Frankrike och glasen töms inte på tre klunkar. Värt.

Är jag mobbad?

En kille på jobbet kom nyligen på att det är väldigt roligt att säga hej Dils till mig istället för hej Nils. Han säger det verkligen hela tiden, så jag insåg ganska snart att han drev med mig, även om jag i början tyckte att det var ett synnerligen fånigt och poänglöst sätt att driva med mig. Men sen förklarade en annan arbetskamrat att det visst fanns en poäng: Patrik Dils är tydligen en känd fransk barnvåldtäktsman.
Helt plötsligt blev ju det fåniga jag-vet-vi-byter-ut-en-bokstav-i-namnet-så-blir-det-ju-hur-kul-som-helst-skämtet faktiskt väldigt grovt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Å ena sidan vill jag ju inte vara en tråkmåns som tycker att våldtäktsskämt (den stora humortrenden 2007) borde förbjudas, å andra sidan känner jag mig inte helt ok med att svara när jag tilltalas med namnet på en snubbe som har våldtagit småflickor. Jag har försökt ignorera honom (i typ en vecka) men det hjälpte inte, så nu brukar jag svara att jag heter Nils, men det känns bara tråkigt och fånigt. Jag kanske borde svara med samma mynt - säga, jag är faktiskt Patrik dils och våldta honom på riktigt. Jag är tacksam ifall nån har nåt förslag på vad jag kan göra.

Det är midsommar. Hoppas ni är fulla. Det är tredje gången i rad som jag är utomlands, och dessutom nykter på midsommar. Jag har aldrig ansträngt mig för att slippa, men det känns som en trend som jag skulle vilja fortsätta med. Lite roligt att vara svensk som aldrig varit full på midsommar (jag och Joel var iofs i kroatien förra året och stötte på några sjukt fulla stockholmare (en var med i AFA och pendlade mellan att älska Joel över allt annat och att vilja spöa honom för att han vara snaggad som en rasist) och då drack vi några öl, men jag minns det inte som att jag var full) även om det försås altid är trevligt att vara full. Men jag jobbar imorrn.

Dö inte, bloggen!

Åh, jag längtar efter den dag då jag återigen kommer kunna spendera nätterna framför datorn (ojdå, nu blev Lydia stött, jag ska naturligtvis spendera de flesta med henne) utan att behöva oroa mig för en bilresa klockan 06:30 dagen efter. Nu skriver jag bara pliktskyldigast för att bloggen inte ska känna sig övergiven och bli ledsen och vilja sluta vara min blogg. Egentligen vill jag helst sova (jävla helvete alltså! Klockan är 22:17 och jag vill sova!!).

Jag är inne på slutspurten på mitt jobb, 8 arbetsdagar kvar. Jag kommer inte sakna det. Men jag kommer sakna min arbetskamrat Ziwi (ingen aning om hur det ska stavas egentligen). Han är världens snyggaste och starkaste negergubbe. Vi hade ett förtroligt samtal om kvinnor idag, och det var jättehärligt. Han berättade om när han träfade sin fru. De kommer från samma stad på Komorerna (en ögrupp nånstans utanför afrika), men lärde aldrig känna varandra. Ziwi flyttade till Lyon, men en dag på semester i Marseille, såg han henne på en buss, och insåg att hon var den vackraste kvinna han hade sett. Så han hoppade på bussen, hängde med henne till mataffären, dit hon var på väg, hjälpte henne handla och bar hem maten åt henne. Det tyckte jag var romantiskt.
Nu har de tre barn och han tycker fortfarande att hon är väldigt vacker.

Ni fattar inte hur mycket det åskar i Lyon. Det är helt whack!

Jag och Lydia ägnade typ halva kvällen åt att laga kycklingsoppa. Den blev god, fast lite mesig i smaken, så jag tänkte dunka i lite vitpeppar, och råkade dunka av locket på burken. Vi köpte burken i måndags så det var rätt ordentligt mycket vitpeppar i kycklingsoppan sen. Vi grävde upp kycklingbitarna och slängde resten.

Och till alla singlar out there, Ziwis visdomsord:
"il faut pas avoir peur quand on parle avec une femme. Même si elle est belle comme Pamela Anderson"

Mitt liv...

Oj. Mitt förra inlägg var tydligen det hundrade i min blogg. Synd, att det var ett av de fånigaste nånsin. Jag har faktiskt skämts lite över min blogg på senaste tiden. Den är fruktansvärt ointressant faktiskt. Jag har alltid tyckt att det känts lite jobbigt att man på en sån här blogg förutsätter att ens liv är så satans intressant, men uppenbarligen finns det folk som läser det här, och de förtjänar bättre än misslyckade försök till roligheter om toaletter.

Mitt liv:
Förra helgen var Bodil och Al här. Det var chill. Jag hoppas att de är nöjda med sin visit, trots att den var skamligt kort och vi var trötta. Jag kanske borde fråga dem...
Sen åkte jag och Lydia till medelhavet. Det var fint som fan (medlehavet känns lite som det förlovade havet: inte nog med att det alltid är varmare än Kattegatt, det har en helt grym kustlinje med höga berg, och fina sandstränder överallt, och så äter alla som bor vid medelhavet godare mat än alla andra). Vi bodde hos min pappas kusin Peggy som är sjukt gästvänlig. Vanligtvis bor hon bara med sin hund, så hon tyckte förmodligen att det var ganska kul att skämma bort oss med stora mängder mat och vin. Hon bor bra Peggy. Typ en kvarts biltur från Cannes, Nice, antibes och typ 45 min till St Tropez. Dessutom ser man havet, och typ allt annat värt som dom har där nere, från hennes balkong.

Snart kommer Mats och Joel, och då åker vi till medelhavet igen. Denna gång till Marseille. Där är det färre tyskar och fler araber (Jag föredrar araber. Jag kan fråga dom hur läget är på arabiska), färre lyxhotell och fler snygga ruckel sam billigare barer.

Britta & Ebba, om ni läser detta, hör av er och säg ifall ni vill komma på middag eller inte.