Bio är bra igen

En gång (tror att det kanske var dagen efter att jag sett Pirates of the Caribbean 2) skrev jag ett väldigt argt blogginlägg om hur ovärt det är att gå på bio. Jag vill göra ett tillägg. Det är ovärt att gå på bio, men inte alltid i Frankrike. I Frankrike har de inte helt sällan små biokampanjer då det är väldigt billigt. Nu händer det för andra gången den här våren. Dealen är: under söndag, måndag och tisdag får du gå på en film till priset av 7,50 euro, och därefter kostar alla filmer 2 euro. Det är ju naturligtvis hur värt som helst. Igår gick vi och såg Boulevard de la mort. Gissa vad det betyder... Det betyder Grindhouse - Death Proof på franska.
Den var rätt äcklig tycker jag. Men det är helt och hållet skönt att se tre förorättade stuntbrudar ta ut sin hämnd på snuskgubben Kurt Russel. Ganska äckligt egentligen hur man som filmtittare kan lockas att bli lycklig av helt oresonabelt och ursinnigt övervåld. Menmen. Tuff film.
Sen åt vi. Det var gott. Sen gick vi och såg Zodiac, som var väldigt lång och rätt spännande.
Och idag såg vi Zigenarnas tid, en film av Emir Kusturica från 1989. Den var för lång. Kolla på Svart katt, vit katt istället. Den är väldigt bra. Till och med min inte helt finkulturelle franska vän Hubert, som vi mötte på gatan när han satt och åt av de 8 cheeseburgare (fast han gav en till mig) och en Cheese Royale som han precis köpt på McDonalds, i väntan på Shrek 3, gillar den mycket.

Det där om de 8 cheeseburgarna var inte en överdrift. Det var ganska roligt och ett bra exempel (tycker jag, förlåt om jag är dömande) på att Hubert inte är så jäkla finkultur av sig.

Imorrn börjar min sista vecka på jobbet. Jag lovar, jag är inte ledsen. Jag kommer inte sakna det.

Killen som kallar mig Dils (namnet på en känd fransk barnvåldtäktsman, för er som missat) var jättetrevlig härmdagen. Vi pratade om en massa saker: stränderna i Tunisien och stränderna på Rivieran bl.a. Och så pratade vi om alkohol. Han frågade om jag drack mycket, varpå jag bad honom definiera mycket. Han svarade att fem glas, det tyckte han var mycket. Så då var jag tvungen att fråga om han menade öl, och om han i så fall menade pint, eller démi (halv pint, det vanligaste på franska krogar). Han menade att fem démi öl var mycket. Och då började jag längta hem till Sverige. Inte för att jag tycker att mitt drickande begränsas här (verkligen tvärtom) men jag saknade att sitta och dricka öl efter öl på ett sunkigt hak i Majorna. Det är billigare än i Frankrike och glasen töms inte på tre klunkar. Värt.