Dö inte, bloggen!

Åh, jag längtar efter den dag då jag återigen kommer kunna spendera nätterna framför datorn (ojdå, nu blev Lydia stött, jag ska naturligtvis spendera de flesta med henne) utan att behöva oroa mig för en bilresa klockan 06:30 dagen efter. Nu skriver jag bara pliktskyldigast för att bloggen inte ska känna sig övergiven och bli ledsen och vilja sluta vara min blogg. Egentligen vill jag helst sova (jävla helvete alltså! Klockan är 22:17 och jag vill sova!!).

Jag är inne på slutspurten på mitt jobb, 8 arbetsdagar kvar. Jag kommer inte sakna det. Men jag kommer sakna min arbetskamrat Ziwi (ingen aning om hur det ska stavas egentligen). Han är världens snyggaste och starkaste negergubbe. Vi hade ett förtroligt samtal om kvinnor idag, och det var jättehärligt. Han berättade om när han träfade sin fru. De kommer från samma stad på Komorerna (en ögrupp nånstans utanför afrika), men lärde aldrig känna varandra. Ziwi flyttade till Lyon, men en dag på semester i Marseille, såg han henne på en buss, och insåg att hon var den vackraste kvinna han hade sett. Så han hoppade på bussen, hängde med henne till mataffären, dit hon var på väg, hjälpte henne handla och bar hem maten åt henne. Det tyckte jag var romantiskt.
Nu har de tre barn och han tycker fortfarande att hon är väldigt vacker.

Ni fattar inte hur mycket det åskar i Lyon. Det är helt whack!

Jag och Lydia ägnade typ halva kvällen åt att laga kycklingsoppa. Den blev god, fast lite mesig i smaken, så jag tänkte dunka i lite vitpeppar, och råkade dunka av locket på burken. Vi köpte burken i måndags så det var rätt ordentligt mycket vitpeppar i kycklingsoppan sen. Vi grävde upp kycklingbitarna och slängde resten.

Och till alla singlar out there, Ziwis visdomsord:
"il faut pas avoir peur quand on parle avec une femme. Même si elle est belle comme Pamela Anderson"