Kompletterande bilder

Det är så jobbigt att hantera bilder på blogspot, tycker jag, så jag gör ett inlägg helt med bilder. Det ska ackompanjera den långa text som finns nedanför, under rubriken sista veckan.

















Mamma och Lydia glor på guld



































Konst är typ skitinne i Florens

















Det var för varmt för att ha kvar håret



































Vaffancoulo!































Kan ni ana Mont Blanc till höger om molnen?





















Det här är nog mitt sista blogginlägg från Lyon. Hejdå Lyon.

Sista veckan

Efter Florens åkte jag och Lydia norrut genom Italien. Vi stannade en natt i en liten gullig stad som heter Como, belägen vid en sjö som heter Lago di Como. Det var lite som franska Rivieran, fyllt med fula tyskar och solbrända skitrika infödingar, stora villor och vackra vyer. Det ligger precis i början av alperna och bergen är sådär lummiga och lagom höga och vattnet jättefint (fast egentligen skitsmutsigt och dåligt för bad) och solen sken. Och det bästa var att vi bodde på världens trevligaste och billigaste vandrarhem. Kocken kastade slängkyssar efter oss när vi åkte. Värt.

Sen hade vi en liten konflikt. Med våran GPS-apparat. Vi skulle åka till en festival utanför Genève i nordvästra Schweiz. Och den som tittar på en karta ser att den närmsta vägen från Centrala nord-Italien till nordvästra Schweiz inte går via västra Italien och Frankrike. Men GPS:n tyckte att det var mer praktiskt att åka så (vilket säkert var korrekt, eftersom det i så fall skulle vara motorväg hela vägen). Men jag blev i alla fall skitförbannad och försökte förklara för GPS:n att det vore bättre för oss att åka genom Schweiz, dels för att det är dyrare vägavgifter i Frankrike och Italien, plus att jag är sjukt förtjust i höga berg och ville åka genom - inte runt - alperna. Då blev det i stället en konflikt mellan mig och Lydia för hon tycker att höga berg och snirkliga vägar är läskiga. Då band jag fast henne i baksätet och satte gaffatejp för hennes mun. Och så körde jag som jag ville.

Sen kom vi till Paléofestivalen. Det var grymt, må ni tro. Vår vän Britta var toalettstädare där, så hon hade rätt att bjuda in mig och Lydia till en kväll på festivalen och en natt på staff-campingen. Det låg precis vid Genèvesjön och jag som hade sett alper hela dagen, fick här en grym vy över Mont Blanc. Ni fattar förmodligen inte hur lycklig det gör mig att kolla på höga berg. Och det här är det högsta jag har vart i närheten av, så det var typ dagens höjdpunkt. Genèvesjön är inte så ful den heller. Det var överhuvudtaget ett jäkligt fint ställe vi hade hamnat på (fast det var ju rätt sketet också, för det var ju festival). Och på festivalen såg vi:

- Clap Your Hands Say Yeah (som var rätt sega och har en sångare med skitjobbig röst)
- Arcade Fire (vars sångare jag alltid tyckt haft en skitjobbig röst innan (fast live låter han grymt manlig (vilket måste räknas som en mycket positiv egenskap (eftersom han låter som en gnällig 12-åring på skiva)) men som verkligen är ett grymt liveband)
- Björk (som förmodligen är planetens bästa sångerska och häftigaste människa, ackompanjerad av datorer och en stor blåsorkester med konstiga dräkter och varsin flagga på huvudet)

Sen vaknade vi, badades i Genèvesjön och kollade lite mer på Mont Blanc. Sen åkte vi tillbaka till Lyon. Och sen dess har vi packat och städat. Vi har tio flyttlådor och fyra väskor fyllda. Fast flyttlådorna är rätt små (och rätt dåliga (och ännu en anledning till att jag längtar hem rätt mycket)). Låt mig berätta om när vi köpte flyttlådorna : Vi åkte till en flyttfirma skitlångt bort (för den som ligger i vårt kvarter var stängd, och den som ligger tio minuters promenad bort visste inte vad en flyttlåda var (jag sa "har ni kartonger för flyttning? Ni vet, stora lådor som man använder när man flyttar" och tjejen jag pratade med fattade inte vad jag menade) och så ville dom sälja tio flyttlådor och tejp för 29 euro. Jag tänkte att vi kan väl spara några euro på att strunta i tejpen, men då skrattade de åt mig, för hur skulle en flyttlåda kunna hålla utan tejp? För deras flyttlådor var av enklast möjliga kartongmodell (inte alls lika finurliga som svenska flyttlådor som man liksom viker fram och tillbaka och sen håller de av sig själva) och behövde defintivt tejp för att hålla ihop. Jag blev väldigt provocerad av deras nonchalanta skratt och var nära att ropa nånting om att svenska flyttlådor minsann är mycket bättre och inte behöver tejp och att de kunde ta sina opraktiska små kartongbitar och sin nazistpresident och sina fåniga artighetsfraser och checkhäften och ohlalaaa:n och försöka klara sig någon annanstans än i sitt lilla inskräkta jävla skitland. Fast jag lade band på mig.

Imorrn börjar vi hemresan. Det känns skönt. På onsdag morgon är vi i Sverige.

Firenze

Jag ar i Florens. Kan inte fixa prickar och ringar over a, a och o tyvarr. Kanns lite oproffsigt. Florens ar najs annars. Valdigt gammalt. Och sjuuukt varmt. Jag har nog faktiskt aldrig varit pa ett varmare stalle, tror jag. Haromdagen akte vi till medelhavet for att svalka oss lite. Det holl pa att ga at helvete. Forst akte vi till en strand som var helt privatiserad. Det var fan ackligt, typ 2-3 km strand som man maste hyra solstol pa for att fa vara pa. Jag hatar san skit. Egendom ar stold, sa Marx och han var smartare an hela Italiens samlade tankarelit. Sa da tog vi bilen och akte langs med havet. Efter en lite stund hamnade det dessvarre an skog mellan havet och vagen, sa de parkerade vi, och gick in i skogen. Den verkade aldrig ta slut. Men sen tog den slut och vi hittade finaste stranden i Italien, och det var inte trangt alls. Och helt bla himmel och stekande sol och ett varmt medelhav. Det var najs, ma ni tro. Tyvarr har jag ratt ont i axlarna. Men det ar inte lika illa som nar jag solade for mycket forra aret, eller nar jag solade for mycket forrforra aret. Lite har jag lart av mina misstag.

En detalj som jag kanske ska lagga till ar att vi akte hit och traffade min mamma. Det ar en ganska knapp grej, tror jag, att ta med sin flickvan till ett stalle dar hon inte kanner nagon och tvinga henne att umgas med sin (min alltsa, inte hennes) mamma 24 timmar om dagen i fyra dar. Men det har gatt bra. Mamma betalade hotellet. Najs.

Kan tipsa om varat hotell forresten. Det ar skitnajs. Varldens mysigaste tant, som knappt pratar ett ord engelska, gar runt och myser. Hon ger oss frukost som knappt innehaller en fiber, men sjukt mycket socker, och det ar valdigt gott (nutella ar det najsaste jag vet). Och sa hade vi ett jattestort rum nar vi bodde med mamma, och fina kladskap och jattegamla, schletna men fina tapeter. Och sa ar det billigt. Och sa ligger det bra. Pensinone Losanna heter det. Billigt och bra.

Ni kanske undrar varfor jag bara anvander ordet najs som positivt adjektiv. Det bara kom, i typ forsta meningen (oj, fjarde var det visst) och sa tankte jag att det lat valdigt fanigt, och att det darfor vore kul att anvanda det lite mer. Ungefar sa tankte jag. Ja, det var menat som ett skamt helt enkelt.

Nu ar tiden slut. nja, inte riktigt. Det racker forhoppningsvis for att uppdatera.

Att parkera

Att skriva ett blogginlägg om att parkera låter kanske som det tråkigaste ämnesvalet någonsin. Eftersom det kommer att hadla om att parkera i Frankrike så blir det naturligtvis lite roligare. Men det låter fortfarande rätt tråkigt, förstås. Men faktum är att jag måste berätta om vad jag såg idag, som var både det roligaste och mest talande som jag har sett i den franska trafiken hittills. Det var två nunnor som kom i en liten skruttig vit bil här i vårat kvarter. Och de skulle förmodligen handla skor och orkade inte parkera så långt från skoaffären. Så de tjuvparkerade : halva bilen på leveransrutan och halva bilen på Acces pompiers (space reserverad för brandmän ifall det skulle brinna där). Två nunnor alltså. Ja. Det tyckte jag var skitkul.

Sen vill jag passa på att skryta lite. Jag gjorde mitt livs tajtaste fickparkering idag. Bildbevis























Naturligtvis bumpade jag i, både här och där, men va fan, c'est la france!

Hemma från Paris

När jag och Lydia åkte till Paris ville vi först kolla att Peggy, Lydias bil, kunde få stå kvar på gatan under veckan, utan att nån elaking kom och flyttade på henne. Eftersom Peggy redan har blivit satt i det Lyonäsiska bilfängelset två gånger (och då får man betala 120 euro i böter, plus 8 euro för varje dag som bilen har stått där, plus en parkeringsböter för att man stod fel fram tills att de jävlarna tog bilen (och om man inte hämtar bilen inom 45 dagar så demolerar de den, jag träffade en gång en snubbe som hade råkat ut för det. Han hade åkt på semester i några veckor och när han kom tillbaka var bilen bortforslad. Eftersom den hade stått i bilfängelset i någon dryg vecka så blev summan han behövde betala för att få tillbaka den väldigt stor, och han hade precis vart på semester och hade inte råd att betala, så då förstörde de den)) ville vi vara säkra på att det inte skulle hända igen. Så vi gick först till Borgmästeriet som gav oss ett nummer till nån som gav oss ett nummer till nån som inte svarade. Så då ringde vi tillbaks till den som gav oss numret till den som inte svarade och fick rådet att gå till polisen. Så då gick vi till polisen, som sa åt oss att gå till den andra polisen (jag fattade aldrig vad som var skillnaden mellan den första och den andra polisstationen) där vi fick lära oss följande :
- En bil som står parkerad på samma plats under mer än ett dygn räknas som "abussif" (vilket jag antar är samma sak som abusive på engelska, och även om jag inte vet exakt vad det betyder så inser jag att det inte är bra) och riskerar att bli bortforslad. Det är dock inget de fäster särskilt stor vikt vid, och framför allt på sommarn bryr de sig nästan inte alls (så lugnande).
- Och om man lämnar stan i mer än två dar kan man inte annat än hoppas på att ingen bestämmer sig för att renovera, flytta eller göra nåt annat med trottoaren, för då har de rätt att boka den parkeringsplats man har och då kommer bilen att bli bortforslad.

Följdaktligen har jag varit ganska nervös under veckan. Inte nog med att de skulle bli dyrt att få ut Peggy ur fängelset, så har vi också underlåtit att betala en och annan parkeringsböter (det var min franske vän Fabien som uppmuntrade oss till detta brott : "nejnej, franska poliser är för lata för att leta rätt på nån som inte bor i Frankrike") de senaste månaderna och jag såg framför mig hur vi skulle åka till bilfängelset och där skulle de stå, med hela armén och poliskåren och bazookas och titta argt på oss och kräva miljoner i skadestånd för uteblivna böter. Nu blev det inte så. Peggy stod kvar där vi lämnade henne. Jag blev så lättad att jag var tvungen att ge henne en puss, vilket, insåg jag strax efteråt, gjorde mina läppar rätt smutsiga.

Blindgalen

Efter 6 dagars kyla, gra himmel och regn (och jag, infantile stackare, hade ju inte tagit med sa mycket kläder (trodde att man kunde lita pa Frankrike i juli) gick runt i dubble t-shirts och dubbla tröjor och frös likförbannat) visade Paris idag äntligen ett lite trevligare ansikte. Faktiskt ett helt perfekt ansikte, typ 25 grader och sol och vindstilla och gött. Och jag som dessutom fick lön häromdagen blev fullkomligt blindgalen av glädje och strödde euros omkring mig som de franska hundarna sprider sitt bajs.
Fast jag misslyckades i min ursprungliga shoppingmission : curl cream, harprodukten jag inte klarar mig utan (här påstår Lydia att jag skulle verka bögig, men det bryr jag mig inte mycket om - hellre bögig än schleten i håret).
Men jag köpte en kofta som jag inte hade tänkt köpa och en kalender, för jag ser sa mycket fram emot att bli riktig student till hösten. Och en bautastor glass.
Sen var vi lite konstnärliga och köpte vykortet pa Centre Pompidou (museum för modern konst) och kollade pa fotografiutställning. Tuffast var en snubbe som hade tagit skitsnygga bilder fran vad vi trodde var skittuffa platser, sunkiga lägenheter och snuskiga konstateljéer. I själva verket byggde han otroligt detaljerade sma dockhus (fast utan dockor (däremot ofta bisarra halvfärdiga skulpturer med blottade penisar och andra skumma attiraljer)) som han sedan fotade. Det var häftigt. Charles Matton heter han, för övrigt.



Har jag nämnt att Paris är en grym stad, förresten? Heeeeelt grym.

What goes around, comes around

När jag och Lydia insag att vi hade flyttat in pa världens sämsta vandrarhem, sa hade vi fortfarande inte sett hälften av misären. Här kommer en lite komplettering till föregaende inlägg om varför Blue Planet Hostel i Paris är världens sämsta.

För det första är personalen sjukt ointresserad och otrevlig. Det kostar 2 euro att hyra ett lakan, alkohol är förbjudet, kvinnor och män har skilda sovsalar och köket bestar av en microvagsugn. Redan där var jag missnöjd. Det var innnan jag hade gatt och lagt mig.
Jag gick och lade mig vid 22 och var naturligtvis först. Olyckligtvis fanns det bara en nyckel till rummet, och den hade jag. Alla de övriga fyra (det fanns sängar för tre andra) var tvugna att knacka när de ville komma in. Alltsa hade jag ett antal uppvaknanden framför mig. Först kom en spansk kille och väckte mig. Han var rätt ok, tyst tills han somnade och började snarka. Jag somnade om. Ny knackning. Denna gang var det en tjej. När hon sag mig utbrast hon "i'm fucking sorry", med spansk brytning. Jag sa att det var ok, för jag tyckte att det var rätt ok, och gick tillbaka och lade mig. Tjejen gjorde ingenting. Hon stod kvar och höll upp dörren. Jag papekade att "I was actually sleeping". Hon lyssnade inte. Sen kom en ny snubbe, sjukt full, och det var för hans skull som hon hade hallit dörren öppen i nästan en minut. Han klättrade med stor möda upp i överslafen pa dubbelsängen, medan tjejen, som fortfarande stod i dörröppningen tog kort pa honom. Med blixt. Da papekade jag igen att jag faktiskt hade sovit precis innan de kom och nu kunde jag inte det, varpa tjejen svarade "i don't fucking care". Jag blev ganska chockad av denna oartighet och visste inte vad jag skulle svara. Sa jag svarade inte (det är nog en av mina sämre egenskaper). Dörren stängdes. Jag somnade om, drömde arga drömmar. Ny knack. Ny full kille, tystare än den förre, kommer in i rummet och snubblar fram till den sista lediga sängen. Men istället för att lägga sig tar han täcket och lägger i ett hörn av rummet och lägger sig pa det. Ny sömnkvart innan ännu en knack (jag som trodde att rummet var fyllt och att det var slut pa knackandet). Det är samma tjej som varit pa besök tidigare. Fula jävla hora, tänker jag, men fragar bara artigt vad hon vill (fanigt av mig, jag vet. Jag borde sagt "dra at helvete jävla hora", eller kanske "fuck off you fucking bitch" eller nat (för jag hatade henne verkligen otroligt intensivt)) och hon typ... fnyser (eller nat) at mig och gar fram till den fulla killen i överslafen, väcker honom och pratar med honom pa nan slags bebisspanska (massa ord som millipilli och tullipulli typ). Efter ett tag börjar den fulla killen vakna och ska följa med henne ut. Dessvärre är han för full / för fet / för klumpig för att ta sig ner via sängstegen. Han försöker flera ganger utan framgang och bestämmer sig till sist för att hoppa ut via kortsidan pa sängen, vilket resulterar i en jätteduns och att han sedan trillar in i väggen. Här far jag en snilleblixt och gar upp med nyckeln och ger den till tjejen och ber dem att inte väcka mig nästa gang de ska in i rummet. Det funkar ganska bra. Fran och med denna stund har jag bara svaga drömaktiga minnen av folk som skriker i korridoren, ytterligare folk som kommer in i varat rum och spanska snarkningar. När jag vaknar är vi fem i ett rum för fyra.

Fattar ni? Bo aldrig pa Blue Planet Hostel i Paris. Ok?

Hur som helst. Min teori (eller jag sa det mest för att verka optimistisk inför Lydia) var att nästföljande sovställe skulle bli bättre. Det anade vi redan fran början att det skulle bli, men det var ända lite av ett wild card. När min faster var ung (nan gang pa 70-talet) bodde hon ett ar hos en familj i San Diego, Kalifornien. Sonen i familjen heter Paul Reid, och de höll kontakten lite grann. När min faster hörde att jag och Lydia skulle till Paris föreslog hon att jag skulle kontakta Paul, för han bor i Paris (jobbar för USA inom OECD) och vi skulle säkert kunna bo hos honom. Sa det gjorde jag. Och vi kunde bo hos honom. Och det visade sig att hans lägenhet är den lyxigaste jag har sett i hela mitt liv. Det ligger precis pa randen till Bois de Boulogne, en enorm skog / park (/ horomrade, fast inte just där vi var, tror jag) och ända i centrala Paris. Först när man gar in i byggnaden kommer en Concierge (typ portvakt) och fragar vart man ska. Monsieur Reid, svarade jag och Lydia nervöst. Hon visade oss in i hissen och när vi kommit upp pa rätt vaning stod hushallerskan i porten och välkomnade oss. Vi fick en liten husesyn. Först en stor hall, sen ett stort cirkelformat rum och sen ett enormt vardagsrum med flygel och grejer och jättestora fönster, utsikt över bade skogen och Paris enda skyskrapeomrade, la Défense. Och sen en massa sovrum och en fet matsal och ett stort kök som nog mest är till för de tva hushallerskorna. Jag och Lydia fick ett enormt rum med jätteskön dubbelsäng och eget badrum. Det var som i en kostymfilm och vi var helt malplacé (oduschade, outvilade och lite leriga för vi hade kommit för tidigt och tagit en liten omväg genom skogen). Paul träffade vi bara nagra minuter innan vi gick och lade oss och ytterligare nagra minuter i morse innan han gick till jobbet. Han verkar nice.

Och hushallerskorna var jättemysiga. Jag fick lite intrycket av att de inte hade sa mycket att göra pa sitt jobb och tyckte att det var rätt chill att ha tva svenska ungdomar att passa upp. Vi blev serverade frukost och satt och tittade pa oss själva i den enorma spegeln i matsalen. Det kändes bisarrt. Förmodligen var allt pa den amerikanska statens bekostnad.

Nu är vi tillbaka i den 20 kvadrat stora lägenheten som vi lanar av Lydias kompis François. Det känns rätt skönt.

Varldens samsta vandrarhem heter Blue Planet och ligger vid Gare de Lyon i Paris. Bo aldrig dar.

Igar hittade vi varldens tuffaste kompisar i en bar. En kille som bodde i marais (sjukt fancy omrade) och jobbade med att salja snordyra vintage klader och hans svenska, 13 ar yngre flickvan, som jag hade gemensamma bekanta med. Naturligtvis var det for bra for att vara sant, och det gar inte att fa tag pa dem. Kanske gav de oss medvetet ett felaktigt nummer. Taskigt i sa fall.

nu ska lydia fa de aterstaende 23 minuterna.

Nisseknifes modeblogg episod 2

Det är lite pinsamt, men jag går faktiskt igång lite på det här med mode nuförtiden. Jag har börjat läsa Lydias Elle-tidningar på toaletten och en blogg som heter http://www.thesartorialist.blogspot.com/ och jag kan inte hålla mig från att kommentera förbipasserandes outfits (kommer bli jobbigt när jag kommer tillbaks till Sverige) när jag går på stan. Och så tycker jag att det bästa blogginlägget jag har gjort på senaste tiden (sedan jag började hångla regelbundet) var Nisseknife goes modeblogg nån gång i april. So. Igår tog jag lite bilder på mig själv (och det kändes väldigt fånigt) iklädd vad jag köpte på rean häromdagen, och dem tänker jag nu lägga upp här för hela världen att beskåda.

Först ut är mitt randiga linne. Det köpte jag på H&M (gud vad förutsägbar jag känner mig - randigt linne på H&M) för 8 eurosar.

Jag har inte läppglans på munnen utan en salva mot mitt munsår.

Jag köpte även en kavaj (på H&M naturligtvis - guuuuuud va tråkig jag är) som var både snygg och billig - 30 euro.

Och slutligen ett par byxor på H&M för 15 och ett par skor (inte på H&M!!! WIIHOO!!!) för 62,50 euro. Ok, skorna är lite dyra, men jag tycker att det känns tufft att skorna var nedsatta med 50% och alltså kostar 125 euro vanligtvis. De kommer alltså från en prisklass som jag normalt sett inte ens tittar på. Så jag hoppas att de även ska vara av en kvalitet som jag inte brukar vara van vid (men naturligtvis kommer jag inte bli förvånad ifall de går sönder det första jag gör när jag kommer till sverige, och då kommer jag inte ha nånstans att gå, för de är av ett franskt märke som heter monderer design och de skiter nog fullständigt i alla som inte orkar åka till Paris för att klaga - jag kommer bara ta det som ännu ett tecken på att det inte finns nån gud).

En sak som är lustig med skorna är att de är av storlek 43. Det hade jag i sexan typ. Och så är de sköna som tofflor.

Ok. Här kommer en jävligt posig bild på kavajen och byxorna och ett gammalt vitt linne.

Lydia klär också i kavajen.

Hon ville för övrigt att jag skulle göra ett litet tillägg: Hon bär inget ansvar för att jag har blivit en ytlig modetönt. Det är helt och hållet mitt eget fel.

mitt liv som arbetslös player

Nu har jag äntligen tid igen. Och ingen snart-ska-jag-in-i-frysen-igen-ångest. Det är grymt. Istället har jag en massa tid att försöka fylla. Jag och Lydia jobbar på våra förestående resor. Verkar som att vi ska få bo hemma hos en framgångsrik och förmodligen sjukt välbetald snubbe i Paris, som känner min faster. Han jobbar för USA på nån organisation, kanske OECD (det var nåt med en förkortning i alla fall). Sen ska vi till Florens och hänga med min mama, och sen ska vi till Rom och bo hos en släkting, som jag inte har träffat sedan jag lärde mig minnas.
Jag har alltså fått mycket övning i att kontakta okända människor och be dem om stora tjänster. Det är rätt pinsamt tycker jag. Men mindre jobbigt än att betala 200 kronor / natt. Dessutom gillar jag idén att laga mat åt den man har bjudit in sig hos. Det är snällt, och även om man köper dyr fin mat, så är det billigare än att gå på restaurang, som man ofta måste om man bor på vandrarhem/hotell.

För att fördriva vår tid gick jag och Lydia på rea-shopping idag. Jag gick loss stenhårt på H&M. Egentligen skäms jag lite över att köpa svenska kläder när jag är i Frankrike, men H&M är faktiskt bättre än det mesta. Det hade varit bättre än det mesta även om det inte var billigt, men nu när det dessutom är billigt kunde jag inte hålla fingrarna i styr och gick därifrån med 3 plagg. Jag tänker göra mitt nästa blogginlägg till ett modeblogginlägg, så då kan alla intresserade få se mig posa i mina nya kläder.
Jag köpte faktiskt ett par franska skor också. Av ett franskt märke, på ett franskt varuhus. För att bevisa för mig själv att jag inte är en hemlängtande nationalist i exil.

Jag är faktiskt inte det.

arbetslös & lycklig

yo! jag gjorde min sista dag på fucking-pomona-boite-de-sale-pute-de-merde idag. Dvs jag är arbetslös och lycklig. För att fira hade vi Ellinor och hennes fransmän på besök. Det var chill. Jag har druckit ett och annat. Framför allt skitbilligt mousserande vin. värt.
Vi hängde ute på våran terass (eller vad man nu ska kalla det (det sitter en lapp på terassen som säger att det är förbjudet att vara där ) lyssnade på dålig 80talsmusik och drack. Alla killar hade jättetajta jeans och fransmännen bjöd in sin kompis som är kolombian och gangster. Han heter kanske Gilberto.

Nu har jag semester fram tills jag börjar plugga. Och enligt mina senaste erfarenheter av universitetsplugg så är det också semester. Alltså har jag drygt 5 års semester framför mig. Gött.