Hemma från Paris

När jag och Lydia åkte till Paris ville vi först kolla att Peggy, Lydias bil, kunde få stå kvar på gatan under veckan, utan att nån elaking kom och flyttade på henne. Eftersom Peggy redan har blivit satt i det Lyonäsiska bilfängelset två gånger (och då får man betala 120 euro i böter, plus 8 euro för varje dag som bilen har stått där, plus en parkeringsböter för att man stod fel fram tills att de jävlarna tog bilen (och om man inte hämtar bilen inom 45 dagar så demolerar de den, jag träffade en gång en snubbe som hade råkat ut för det. Han hade åkt på semester i några veckor och när han kom tillbaka var bilen bortforslad. Eftersom den hade stått i bilfängelset i någon dryg vecka så blev summan han behövde betala för att få tillbaka den väldigt stor, och han hade precis vart på semester och hade inte råd att betala, så då förstörde de den)) ville vi vara säkra på att det inte skulle hända igen. Så vi gick först till Borgmästeriet som gav oss ett nummer till nån som gav oss ett nummer till nån som inte svarade. Så då ringde vi tillbaks till den som gav oss numret till den som inte svarade och fick rådet att gå till polisen. Så då gick vi till polisen, som sa åt oss att gå till den andra polisen (jag fattade aldrig vad som var skillnaden mellan den första och den andra polisstationen) där vi fick lära oss följande :
- En bil som står parkerad på samma plats under mer än ett dygn räknas som "abussif" (vilket jag antar är samma sak som abusive på engelska, och även om jag inte vet exakt vad det betyder så inser jag att det inte är bra) och riskerar att bli bortforslad. Det är dock inget de fäster särskilt stor vikt vid, och framför allt på sommarn bryr de sig nästan inte alls (så lugnande).
- Och om man lämnar stan i mer än två dar kan man inte annat än hoppas på att ingen bestämmer sig för att renovera, flytta eller göra nåt annat med trottoaren, för då har de rätt att boka den parkeringsplats man har och då kommer bilen att bli bortforslad.

Följdaktligen har jag varit ganska nervös under veckan. Inte nog med att de skulle bli dyrt att få ut Peggy ur fängelset, så har vi också underlåtit att betala en och annan parkeringsböter (det var min franske vän Fabien som uppmuntrade oss till detta brott : "nejnej, franska poliser är för lata för att leta rätt på nån som inte bor i Frankrike") de senaste månaderna och jag såg framför mig hur vi skulle åka till bilfängelset och där skulle de stå, med hela armén och poliskåren och bazookas och titta argt på oss och kräva miljoner i skadestånd för uteblivna böter. Nu blev det inte så. Peggy stod kvar där vi lämnade henne. Jag blev så lättad att jag var tvungen att ge henne en puss, vilket, insåg jag strax efteråt, gjorde mina läppar rätt smutsiga.