What goes around, comes around

När jag och Lydia insag att vi hade flyttat in pa världens sämsta vandrarhem, sa hade vi fortfarande inte sett hälften av misären. Här kommer en lite komplettering till föregaende inlägg om varför Blue Planet Hostel i Paris är världens sämsta.

För det första är personalen sjukt ointresserad och otrevlig. Det kostar 2 euro att hyra ett lakan, alkohol är förbjudet, kvinnor och män har skilda sovsalar och köket bestar av en microvagsugn. Redan där var jag missnöjd. Det var innnan jag hade gatt och lagt mig.
Jag gick och lade mig vid 22 och var naturligtvis först. Olyckligtvis fanns det bara en nyckel till rummet, och den hade jag. Alla de övriga fyra (det fanns sängar för tre andra) var tvugna att knacka när de ville komma in. Alltsa hade jag ett antal uppvaknanden framför mig. Först kom en spansk kille och väckte mig. Han var rätt ok, tyst tills han somnade och började snarka. Jag somnade om. Ny knackning. Denna gang var det en tjej. När hon sag mig utbrast hon "i'm fucking sorry", med spansk brytning. Jag sa att det var ok, för jag tyckte att det var rätt ok, och gick tillbaka och lade mig. Tjejen gjorde ingenting. Hon stod kvar och höll upp dörren. Jag papekade att "I was actually sleeping". Hon lyssnade inte. Sen kom en ny snubbe, sjukt full, och det var för hans skull som hon hade hallit dörren öppen i nästan en minut. Han klättrade med stor möda upp i överslafen pa dubbelsängen, medan tjejen, som fortfarande stod i dörröppningen tog kort pa honom. Med blixt. Da papekade jag igen att jag faktiskt hade sovit precis innan de kom och nu kunde jag inte det, varpa tjejen svarade "i don't fucking care". Jag blev ganska chockad av denna oartighet och visste inte vad jag skulle svara. Sa jag svarade inte (det är nog en av mina sämre egenskaper). Dörren stängdes. Jag somnade om, drömde arga drömmar. Ny knack. Ny full kille, tystare än den förre, kommer in i rummet och snubblar fram till den sista lediga sängen. Men istället för att lägga sig tar han täcket och lägger i ett hörn av rummet och lägger sig pa det. Ny sömnkvart innan ännu en knack (jag som trodde att rummet var fyllt och att det var slut pa knackandet). Det är samma tjej som varit pa besök tidigare. Fula jävla hora, tänker jag, men fragar bara artigt vad hon vill (fanigt av mig, jag vet. Jag borde sagt "dra at helvete jävla hora", eller kanske "fuck off you fucking bitch" eller nat (för jag hatade henne verkligen otroligt intensivt)) och hon typ... fnyser (eller nat) at mig och gar fram till den fulla killen i överslafen, väcker honom och pratar med honom pa nan slags bebisspanska (massa ord som millipilli och tullipulli typ). Efter ett tag börjar den fulla killen vakna och ska följa med henne ut. Dessvärre är han för full / för fet / för klumpig för att ta sig ner via sängstegen. Han försöker flera ganger utan framgang och bestämmer sig till sist för att hoppa ut via kortsidan pa sängen, vilket resulterar i en jätteduns och att han sedan trillar in i väggen. Här far jag en snilleblixt och gar upp med nyckeln och ger den till tjejen och ber dem att inte väcka mig nästa gang de ska in i rummet. Det funkar ganska bra. Fran och med denna stund har jag bara svaga drömaktiga minnen av folk som skriker i korridoren, ytterligare folk som kommer in i varat rum och spanska snarkningar. När jag vaknar är vi fem i ett rum för fyra.

Fattar ni? Bo aldrig pa Blue Planet Hostel i Paris. Ok?

Hur som helst. Min teori (eller jag sa det mest för att verka optimistisk inför Lydia) var att nästföljande sovställe skulle bli bättre. Det anade vi redan fran början att det skulle bli, men det var ända lite av ett wild card. När min faster var ung (nan gang pa 70-talet) bodde hon ett ar hos en familj i San Diego, Kalifornien. Sonen i familjen heter Paul Reid, och de höll kontakten lite grann. När min faster hörde att jag och Lydia skulle till Paris föreslog hon att jag skulle kontakta Paul, för han bor i Paris (jobbar för USA inom OECD) och vi skulle säkert kunna bo hos honom. Sa det gjorde jag. Och vi kunde bo hos honom. Och det visade sig att hans lägenhet är den lyxigaste jag har sett i hela mitt liv. Det ligger precis pa randen till Bois de Boulogne, en enorm skog / park (/ horomrade, fast inte just där vi var, tror jag) och ända i centrala Paris. Först när man gar in i byggnaden kommer en Concierge (typ portvakt) och fragar vart man ska. Monsieur Reid, svarade jag och Lydia nervöst. Hon visade oss in i hissen och när vi kommit upp pa rätt vaning stod hushallerskan i porten och välkomnade oss. Vi fick en liten husesyn. Först en stor hall, sen ett stort cirkelformat rum och sen ett enormt vardagsrum med flygel och grejer och jättestora fönster, utsikt över bade skogen och Paris enda skyskrapeomrade, la Défense. Och sen en massa sovrum och en fet matsal och ett stort kök som nog mest är till för de tva hushallerskorna. Jag och Lydia fick ett enormt rum med jätteskön dubbelsäng och eget badrum. Det var som i en kostymfilm och vi var helt malplacé (oduschade, outvilade och lite leriga för vi hade kommit för tidigt och tagit en liten omväg genom skogen). Paul träffade vi bara nagra minuter innan vi gick och lade oss och ytterligare nagra minuter i morse innan han gick till jobbet. Han verkar nice.

Och hushallerskorna var jättemysiga. Jag fick lite intrycket av att de inte hade sa mycket att göra pa sitt jobb och tyckte att det var rätt chill att ha tva svenska ungdomar att passa upp. Vi blev serverade frukost och satt och tittade pa oss själva i den enorma spegeln i matsalen. Det kändes bisarrt. Förmodligen var allt pa den amerikanska statens bekostnad.

Nu är vi tillbaka i den 20 kvadrat stora lägenheten som vi lanar av Lydias kompis François. Det känns rätt skönt.