Saturday night's allright for fighting

I fredags fick jag inom loppet av en timme två roliga telefonsamtal. Det första var från Lernia Bemanning, som sa att de ville ge mig jobb som montör på Volvo. Det andra var från min chef på CityMail som sa att dom ville ge mig fast anställning. Jag har ju en dag kvar att fundera, men lutar nog åt Citymail, trots att Lernia betalar rätt mycket mer. Men vi får se hur det blir. Jag kanske flippar ur på måndag och ändrar mig. Det vore fräckt.

Joel är världens tråkigaste kille. Det är lördag och klockan är snart nio. Joel sover. Jag kanske vill gå ut och partaja med Frida och Hanna. Men i så fall måste jag äta, och i så fall måste jag väcka Joel och fråga om han vill ha mat. Och jag hatar att väcka folk. Det är därför jag bloggar. Jag sitter och hoppas att Joel ska vakna, utan min inblandning.
I och för sig är det kanske klokt att stanna hemma ikväll. Det är ju dyrt att gå ut och ska jag till uddevalla rätt tidigt imorrn. Men å andra sidan: Det är en hel vecka tills det blir lördag igen... Åh, jag hatar när jag måste välja. Det kanske är därför jag är kommunist. Då slipper man ju välja själv.

--------------------
fyra timmar senare
--------------------

Jag väckte Joel. Vi lagade lite kyckling & couscous. Det blev grymt gott. Vi tittade på halva gudfadern och jag drack några folköl. Sen gick han och lade sig igen och jag satt kvar och tittade på musikbyrån. Det handlade om popscenen i Melbourne. Jag vet inte om det var folkölen som gjorde mig lite extra mottaglig för deras propaganda, men helt plötsligt framstod Australien som landet jag alltid längtat till, och Architecture in Helsinki verkade vara världens bästa band. Och så snackade de ju lite om The Avalanches, som jag ju redan visste vara världens bästa band, även utan alkohol och statlig propaganda-tv. Så nu är jag på bra humör. Dags att sova? Ja, tyvärr.


Apropå det jag skrev om kommunism innan: det var på skämt. Jag kanske är kommunist, men jag vill inte tvinga folk till saker.