en ömklig nils

Det är idag tio år sedan Backa-branden. GP har gjort ett rätt fint reportage där olika personer som berördes av branden får säga några väl valda ord om det som hände. Och så är det svartvita närgångna bilder på var och en. Jag började gråta. Det är ganska ovanligt att jag gråter och jag kan inte riktigt säga vad det var med det här blödiga tio-år-senare-reportaget som är så mycket mer sorgligt än en himla massa andra saker man ser dagligen. T.ex. varför började jag inte gråta inatt på bussen hem, när en otroligt full stackare ramlade fram och tillbaka i bussen och hostade slem i sin hamburgare? Det var jätteäckligt och sorgligt och alla tittade bort. Eller snarare - vad är mer sorgligt med att 63 ungdomar dog för tio år sedan än att flera tusen dör dagligen i krig och svält? Varför gråter jag inte vid varje frukost? Är inte alla människors liv lika mycket värda? Och är inte död och lidande idag mer sorgligt än död och lidande för tio år sedan (annars - om man drog det in absurdum - skulle vi ju behöva gå runt och känna sorg över de som dog i digerdöden på 1300-talet, det är ju inte helt rimligt)?

Men sen tänkte jag såhär: Det ska nog till en liten känslomässig störning för att inte beröras mer av en katastrof 200 meter hemifrån, än en katastrof på en annan kontinent. Även om det känns lite skevt.


Igår söp jag. Jag är ju egentligen nykterist, men jag funderar på att sluta vara det, för jag har hittat ett annat sätt att slippa bakfylla. Resorb. Det är en brustablett som man kan köpa på apoteket. Den marknadsförs inte som bakfyllepiller, men alla verkar veta att den är det ändå. Jag undrar hur den kunskapen har spridits. Jag vet inte ens varför jag själv vet det... Nu har jag bara testat en gång och jag vet att det är ett alldeles för svagt statistiskt underlag för att kunna dra några slutsatser. Men eftersom jag inte alls är sugen på att vara nykterist tänker jag definitivt testa ett par gånger till.

björk

Jag har jobbat hårt på ikea hela helgen och direkt efter jobbet idag åkte jag och repade det mest överpeppade och tokiga (och enda) repet på hur länge som helst. Så när jag kom hem och det var lugnt och tyst för första gången på typ 48 timmar fick jag lust att lyssna på Björks skiva Vespertine. OCh jag insåg på nytt att den är så sjukt bra. Jag kommer ihåg första gången jag insåg det: det var när jag jobbade på postterminalen i Fläskebo (yep, det heter så). Där bullrade det konstant och folk ropade och det var svårt att tänka sammanhängande. Och jag hade bara en otymplig cd-spelare att lyssna på musik i, vilket jag sällan orkade. Och dessutom lyssnade jag nog bara på Manu Chao på den tiden, vilket var ytterligare stressande och (tänker jag mig nu, tre år senare) förmodligen kändes lite malplacé i svensk industri-lokal. Men så en gång lyssnade jag på Vespertine och det var som om allt blev tyst och jag var ensam på Vatnajökull med en massa postorderpaket att packa. Jag minns det som väldigt fint faktiskt.

Det är nästan lika fint att lyssna på Vespertine ikväll. Men inte samma sorts sinnliga upplevelse. Det kan bero på att jag kombinerar skivan med att snacka med Lydia och käka lövbiff, istället för att stå i ett iskallt lastbilsflak och leka tetris med folks netonnet-beställda platt-tvs. Det sistnämnda känns mer som Björk-stämning.

Lydia undrade vad som möjligtvis kan vara Björks reaktion på finanskrisen och det faktum att Island håller på att sjunka ner i nordatlantens djup. Vi kom överens om att vi inte kan tänka oss att Björk bryr sig. Det känns som att hon bor på ett berg med tre getter och bara käkar rötter (kanske byter till sig en tokig limegrön poncho ibland, från en granne i utbyte mot en sång) och att hennes lilla enpersons-ekonomi står stabil medan världsekonomin gungar. Hon känns inte som en aktieklippare direkt.

Nu är skivan slut. Jag ska sova.

Opolitisk dag

Jag har fått en halsduk av Lydia. Hon är så duktig. Jag är så stolt. Den var kanske en dryg meter i början, nu har den blivit typ 2 meter lång (fast om man vill kan man dra lite i den så går den tillbaka till ursprungsläget) och jag känner mig som kung i den.

Jag funderar på att också lära mig sticka. Dels för att jag kunde bli den coola killen som sticker (först med den nya metrosexuella trenden för killar). Dels för att jag kommer behöva något att sysselsätta mig med när jag åker tåg till Barcelona på nyår. Yes, du läste rätt! Jag ska till Espana. Surt att jag verkar ha pluggat fel språk, eftersom de tydligen envisas med att prata katalanska där. Nåväl.

Jörg Haider var full när han körde ihjäl sig. Det känns bra, tycker jag. Jag var lite orolig att de österrikiska nazisterna skulle få sig en martyr, men att köra ihjäl sig på fyllan är fan ingen ärofylld martyrdöd.

En politisk dag

Jag har varit på introduktionsmöte på Vänsterpartiet. Det var trevligt - fram tills att det knackade brutalt på fönstret och en snubbe i 30-årsåldern stövlade in. "Vart har jag kommit?" "Till vänsterpartiet", svarade kvinnan som höll i mötet. "Jamen det blir bra. Du vet jag har jobbat på folkets hus i alla år!" SÅ slog han sig ner brdevid mig och tog fram sin Koskenkorva och drack en klunk. Sen blev det väldigt konstig stämning. Koskenkorva-snubben gick från att applådera högljutt och kalla en snubbe för geni till att ursinnigt fråga "När ska vi lägga ner u-hjälpen?!" Vi avbröt mötet där. JAg har inte riktigt fått klart för mig hur jag ska fortsätta mitt politiska engagemang. Jag tänkte att en bra början var att kolla på partiledardebatten, så det har jag gjort nu under kvällen. Jag kan konstatera att Maud Olofsson är klart störigast i svensk politik. Och Jan björklund är mest ondskefull (men hans "patienten ska vara i centrum - inte i väntrum" tyckte jag var en fin slogan (rimmar dock illa med vårdprivatisering, tycker jag personligen)). Fredrik Reinfeldt är jobbigt bra och Lars Ohly är rätt jobbig men inte så bra. Och Mona Sahlin känns som en bra framtida statsminister.

Jag är otroligt nöjd över att ha fått en kommentar på senaste inlägget. Det visar att jag inte skriver för döva öron, jag har ännu läsare. Vad som gör mig ännu gladare är att kommentaren uppmanar mig till att skriva mer om finanskrisen (tack Matilda). Jag vill naturligtvis inget hellre.

Idag kan man få känslan av att allt bara var falsk alarm. Alla börser rusade galet uppåt och alla var skitnöjda. Alla äckliga brats som får uttala sig i medier säger att det här är vändpunkten och nu är det positiv stämning och så igen. Jag må vara missunnsam, men om de har rätt så blir jag fan provocerad. Enorma summor skattepengar har slösats bort - och så när de snuskigt rika känner att det är dags att börja satsa igen så är problemet ur världen. Var det inte mer än så här så blir jag faktiskt lite upprörd.

Men jag tror att det är lugnt. För katastrofälskare som mig alltså. Vi kommer få mer att götta oss i.

Äntligen nolltillväxt

Stämningen på ekonomisidorna i dagens GP (liksom alla andra dagar den senaste månaden) är förstås dyster. Idag därför att SEB:s bedömare spår nolltillväxt i ekonomin. Men det är ju underbart! Egentligen borde de bistra svartvita bilderna på USA:s centralbankschef och SEB:s konjunkturbedömare bytas ut mot färgglada blommor.

En lustig sak är att det som jag i Nationalekonomisk Grundkurs lärt mig att kalla trend-BNP (den BNP-tillväxt som varit det långsiktiga genomsnittet de senaste åren, i Sverige 2 procent) här redovisas som "långsiktigt hållbar tillväxt". Enligt min världsuppfattning är den enda långsiktigt hållbara tillväxten i världsekonomin, såsom den ser ut just nu, den som vi förmodligen kommer ha under nästa år - 0.

Fast för att ingen ska få det sämre och saker inte ska börja gå sönder är det nog nolltillväxt i NNP man vill ha.

För övrigt tycker jag att finanskrisen är typ det mest spännande jag har varit med om. Igår vid frukostbordet utbrast jag att det var "det bästa som har hänt mig". Sen kom jag på att det var lite förminskande gentemot Lydia och blev tvungen att lägga till "sen jag träffade dig, förstås". Jag är faktiskt mer lycklig över att jag har Lydia än vad jag är över att ha finanskrisen att läsa om varje morgon, men jag medger gärna att finanskrisen ger mig mer glädje och spänning än det mesta annat i mitt liv.


De senaste dagarna har jag varit sjuk. Jag var nog egentligen som sjukast i helgen, men eftersom jag hade långa IKEA-pass med hög helg-IKEA-lön kände jag att jag inte riktigt hade råd att vara hemma. Så nu var jag hemma igår. Det känns jättekonstigt att bara sitt hemma, när solen skiner och jag bara vill vara ute och cykla fort som fan på världsmästarcykeln.

Jag vet att man inte ser vad bilden föreställer, men det är min sjukoutfit, som jag är mycket nöjd med. Ett par mammasydda jättepösiga linnebyxor, som hålls uppe vid knäna av ett par gröna fotbollssockar och ett tajt linne. Inspirerat av MC Hammers video till den fantastiska låten You can't touch this.

Som en skeppsbruten man på en öde ö...

...har jag känt mig sen i fredags då vårt internet lade ner. Lyckligtvis är ön inte öde, för Lydia bor där också. Och en ytterligare förmildrande omständighet är att jag hade tenta igår och jag borde på sätt och vis vara tacksam att internet låg nere, för det har varit otroligt bra för min studiemoral.

Jag har upptäckt lite spännande egenskaper hos min mobil. Eller rättare sagt: jag har hittat en usb-kabel för att sammankoppla mobilen med datorn och märkt att man kan ha rätt kul med dessa. Till exempel tänkte jag nu lägga upp lite bilder på bloggen för första gången på typ ett år. Det brukade vara kul, vill jag minnas.

Här är lite roliga grejer jag fotade när jag cyklade ensam genom Skåne: