Förbannade ensamhet

Om jag säger att delad glädje är dubbel glädje så tänker ni säkert att jag har gått och blivit typ... kristen. För det låter rätt töntigt; som en sak carola skulle kunna säga. Men jag tycker faktiskt att det stämmer (åtmisntone ikväll för jag känner mig nedstämd och sentimental). Man har i regel roligare när man är fler än när man är ensam. Hur många fler man bör vara är dock en smaksak.
Igår till exempel var jag på party. Då var vi ungefär 10 personer, vilket ju inte är så mycket för att vara ett party. Men det var verkligen helt perfekt. Superdupermysigt. Dessutom hade Frida (vars 20-årsdag var anledningen till partyt) gjort jättegoda dipröror och en helt magnifik tårta.
I fredags var jag också på party. Många fler människor var där då och ordet superdupermysigt passar inte alls lika bra för att beskriva stämningen. Det var kul förstås, men på ett mer rumla-runt-och-snacka-dumt-aktigt sätt. Det ryktas att viktor drack en flaska Jack Daniels helt själv. Superdupermysigt är inte ordet.
Ikväll skulle jag inte vilja ha alls många människor i min närhet. Bara lite fler än mig. Jag lagade väldigt god mat, och det gör mig faktiskt ganska ledsen när jag tänker på hur många gånger som jag lagat god mat och sedan bara ätit upp den helt själv. Det är lite som att spela musik själv. Trevligt och mysigt och rätt kul men hela tiden med känslan av att musiken skulle vara mer värdefull om någon fick höra den - och maten skulle vara mer värdefull om någon fick smaka på den (och det är just detta som gör det så fantastiskt att ha en blogg: jag skulle naturligtvis kunna skriva en mer klassisk dagbok, gömd under kudden och låst med ett hänglås. Men vad är det för mening med att gnälla om ingen får ta del av det). Mina sambos är inga vidare sambos just nu. De är bara sina mammors sambos.
Men det är inte mina sambos jag skulle vilja ha bjudit på mat ikväll. Joel har ju dessutom gått och blivit vegetarian så han hade ju bojkottat min helfina middag. Jag skulle vilja bjuda nån tjej på mat. Jag skulle vilja bli kär i nån och bjuda sen bjuda den på mat. Jag är nog lite kärlekskrank (oh! big surprise!) . Jag brukar här i bloggen skriva om mig själv som sexuellt desperat, vilket förstås inte är en lögn (vad fan skulle jag ljuga om det för (vad fan pratar jag ens om det för)) men ett lite förenklat, och fördummat sätt att uttrycka det. Jag är amoröst desperat. Jag vill ha någon att spendera min tid med. Tänk vad mycket tid jag har som jag bara ödslar på att putsa på mitt ego, småäta och sitta framför datorn. Istället skulle jag kunna umgås med en människa. Jag kan inte riktigt förklara varför - men jag är ganska säker på att det hade varit mer värdefullt än att sitta här och blogga.

Som ni kanske märker är jag på lite kukigt humör ikväll. När jag bestämde mig för att bära 150 kilo IKEA-produkter och en massa mat uppför det enorma berg på vars topp jag bor var det bara ett i raden av dåliga val jag gjorde under eftermiddagen. Till exempel valde jag mellan att handla på Willys eller på Konsum - billigt eller etiskt. Jag valde Willys för vad bryr jag mig om att rädda världen när det regnar? Det visade sig vara ett dåligt val för när jag ryckte i porten var klockan 18:03 - och då kan ni väl lätt gissa när affären stängde. Och precis innan det, när jag var förbi hemma hos Anna för att hämta en kvarglömd tröja, blev jag erbjuden att stanna och käka. Då valde jag att tacka nej eftersom Joel skulle komma och vi skulle planera vår erövring av Europa. Även detta val tvingades jag ångra eftersom Joel stannade i Jonsered. Och imorrn kommer jag ångra att jag skrev det här - inte bara för att det är gnälligt och egocentrerat utan för att det håller mig vaken när jag borde sova.

Här kommer förresten en hyllning till Frida. Hon blev som sagt 20 igår och förtjänar egentligen finare uppmärksmahet än vad jag kan erbjuda här i min sketna blogg. Men i väntan på att nån ska ge henne den uppmärksamhet som hon förtjänar får ni hålla till godo med denna tokiga bild. Jag har faktiskt en snygg bild på Frida också, men den har jag redan haft på bloggen en gång. Kolla in rubriken tjejer om ni vill se den.


Fan. Jag har korrekturläst och insett att jag framstår som väldigt missnöjd med allt. Det borde jag inte vara. Jag läser för närvarande Mannen utan öde av Imre Kertesz - en bok om en kille i ett koncentrationsläger. Ni kan nog lista ut att det inte är någon solskenshistoria. Att jag kan hitta saker i mitt liv som känns värda att gnälla på tyder på att jag har dåligt omdöme och svårt att se proportioner och perspektiv. Jag är en gnällig fan och ni borde hitta på nåt bättre än att läsa skiten jag skriver. Jaha? Nu mår jag ännu sämre än innan. Vad fan är det för vits med det?

Godnatt.